Högstadiet finns inte – men lever kvar

När den nya lagen om grundläggande utbildning infördes var tanken att grundskolan skulle bli mer sammanhållen från årskurs 1 till 9.

Visste du att grundskolan inte har varit indelad i låg- och högstadier sedan 1999? Ändå skriver medierna om högstadieelever eller barn i lågstadieåldern var och varannan dag.

När den nya lagen om grundläggande utbildning infördes var tanken att grundskolan skulle bli mer sammanhållen från årskurs 1 till 9. I samband med att stadierna slopades fick många skolor nya namn. Till exempel blev Vörå-Oravais-Maxmo högstadium Tegengrenskolan. Men en del skolor behöll ordet stadium i sina namn, som Ekenäs högstadieskola och Korsholms högstadium.

På finskt håll började man tala om alakoulu och yläkoulu i stället för ala-aste och yläaste. Det ledde också till att eleverna började beskrivas med ord som alakoululainen och alakouluikäinen. De här orden har fått stor spridning i finskt allmänspråk. Någon riktigt bra svensk motsvarighet finns det däremot inte.

I en del kommuner talas det ändå om ”lågklasser” och ”högklasser”, i synnerhet där man har en enhetlig grundskola med årskurserna 1–9. Men de är inte etablerade officiella benämningar och rekommenderas inte av utbildningsexperter och språkvårdare. De fungerar inte heller så bra i sammansättningar: ”högklasslärare”.

Poängen var inte att ersätta stadierna med andra benämningar, men uppenbarligen behövde man fortsätta beskriva årskurserna 1–6 och 7–9 med enkla ord. Lågstadieelev och lågstadieåldern ligger därför fortfarande närmast till hands när journalister ska skriva om barn och den finska källan använder orden alakoululainen och alakouluikäinen.

Oftast går det att kringgå orden och skriva om elever, barn eller tonåringar. Vet man hur gamla barnen är kan man vara mer specifik. Och den som ”går ut högstadiet” kan lika gärna gå ut grundskolan eller nian.

Om termerna är för långa eller krångliga, om det saknas bra nya vardagliga benämningar och om de gamla orden fortfarande tycks beskriva en välbekant verklighet, håller folk gärna fast vid dem.

Om årskurserna är det viktigaste kan man tala om en 1–6-skola eller 7–9-skola, årskurs 1–6 eller klass 7–9, de lägre årskurserna eller de högre årskurserna i grundskolan. Då fungerar det också när skolorna är indelade på andra sätt, till exempel i en 1–2-skola eller 3–6-skola.

Språkvården har goda skäl att rekommendera de här formuleringarna, eftersom indelningen i stadier officiellt inte existerar. Samtidigt har språkbrukarna behov av korta och invanda benämningar, och journalisterna behöver uttrycka sig klart och begripligt.

Här krockar alltså den officiella terminologin med det vardagliga språket. Om termerna är för långa eller krångliga, om det saknas bra nya vardagliga benämningar och om de gamla orden fortfarande tycks beskriva en välbekant verklighet, håller folk gärna fast vid dem. Därför går det inte att undvika lågstadium och högstadium i medietexter.

Här kan du läsa fler kolumner av Minna Levälahti.

Dessa krönikor skrivs av mediespråkvårdare inom ramen för det finlandssvenska mediesamarbetet.