Ingen borde behöva undra om samhället behöver dem

Tänk om vi kunde skapa en tydligare struktur för samordning mellan den som står utanför studie- och arbetslivet och dem som kan möjliggöra det.

Hösten har verkligen kommit i gång. På morgonen när jag tar mig till jobbet märks det att vi är fler på samma resa; barn och unga som tar sig till skolan och arbetande vuxna på väg till arbetet. Det finns något positivt i det. Människor i olika åldrar och livsskeden går till skolan, studier och jobbet för att lära sig, bidra med sitt arbete och på så sätt vara med och bygga ett samhälle.

Att ha ett arbete innebär att vara behövd, använda sin kompetens och vara en del av något större.

I Finland har vi en stark tradition av att arbete har ett värde i sig; man gör rätt för sig, bidrar efter förmåga och drar sitt strå till stacken. Att ha ett arbete innebär att vara behövd, använda sin kompetens och vara en del av något större.

Därför är det ett samhällsproblem när människor som både vill och kan bidra inte hittar sin plats i arbetslivet. Samtidigt som vi talar om att alla behövs och att arbete ska löna sig så ligger arbetslösheten just nu på en hög nivå.

Ekvationen är egentligen förvånansvärd i ett land som samtidigt oroar sig för en åldrande befolkning, brist på arbetskraft och hur välfärden ska finansieras. Vi har också flera skolelever, studeranden och arbetsföra som av en eller annan anledning har svårt att klara av studie- eller arbetslivets krav.

Finland behöver människor som vill utbilda sig, arbeta och bidra. Finland behöver också en kultur där arbetet är högt skattat. Alla människor har olika förutsättningar och kan inte prestera lika mycket och på samma sätt, men alla människor har ett värde oberoende av sin prestation.

Tänk om vi kunde skapa en tydligare struktur för samordning mellan den som står utanför studie- och arbetslivet och dem som kan möjliggöra det. Om vi bättre kunde ta reda på vad personen som saknar en studieplats eller ett arbete i stället kan göra just nu, vad hen är bra på och vad som behövs för att kunna använda den förmågan kunde vi kanske bättre ta vara på all potential som finns.

Att någon saknar jobb är inte samma som att sakna kunskap eller erfarenhet.

Psykisk ohälsa kan leda till att en person hamnar utanför skola och arbetsliv, samtidigt som långvarigt utanförskap i sin tur sannolikt försämrar den psykiska hälsan. Att någon saknar jobb är inte samma som att sakna kunskap eller erfarenhet. Samhällets insatser borde därför handla både om att hjälpa människor in i en gemenskap, arbete eller utbildning och om att skapa en känsla av sammanhang, delaktighet och mening även för dem som inte är där.

En sådan satsning förutsätter samtidigt tillräckliga resurser. För föreningar och studie- och arbetsplatser som förväntas bidra till att motverka ensamhet och utanförskap, samtidigt som deras ekonomiska förutsättningar försämras blir det en motsägelse. Om vi vill ge fler människor möjlighet att bidra, borde en sådan ekonomisk satsning ses som en investering i delaktighet och hälsa snarare än som en utgift.

Vi bygger ett starkare samhälle om vi också förmår se och skapa möjligheter för dem som för tillfället inte har en självklar plats att gå till varje morgon. Om vi skulle lyckas med det här; att ta vara på varje människas styrkor och samtidigt värna om den psykiska hälsan kan fler få möjlighet att dra sitt strå till stacken, men på sitt sätt och utifrån sina egna, unika förutsättningar.

Här kan du läsa fler kolumner av Petra Boman.