Politiskt mod – en enskild människa kan starta en lavin

Man förstår ju instinktivt att vi inte kan fortsätta som förut. Världen har redan förändrats. Människan är ett långsamt djur, djupt inrotad i sina vanor. En enskild person kan starta en lavin (som Birgitta Dahl gjorde).

Jag lovade skriva om politiskt mod, och hur man frammanar det. Men vad vet jag om sådant? Inte mycket i själva verket. Däremot ser jag en tsunami av förändring på horisonten. Tyngd och massa i accelererande rörelse. På väg hitåt, rakt mot dig och mig.

Vad ska vi göra?

Man förstår ju instinktivt att vi inte kan fortsätta som förut.

Världen har redan förändrats. Klimatförändring, utarmning av odlingsmark, massutrotning av arter. Svällande artificiell intelligens med kapacitet att ta över. Allt det där är här, men känns tillika fullständigt obegripligt och abstrakt.

Inte konstigt att folk mår psykiskt illa.

Det var nog så bland Roms medborgare också. Ingen förstod med kropp och själ att imperiet verkligen hade fallit, innan barbarerna var på gatorna och blodet sprutade.

Människan är ett långsamt djur, djupt inrotad i sina vanor. Och mod frammanas inte genom att be om det.

Eller?

Ibland har jag gjort saker, trots att jag varit rädd. Ibland har önskan om resultat drivit mig, ibland viljan att göra någonting betydelsefullt, trots att det kan bli dyrt.

Jag blundar. Drar in luft genom munnen. Öppnar ögonen. Mäkeen vaan!

Stäng av hjärnan och bara gör. Jag låter brädans stålkanter släppa greppet om snön. Tyngdkraften tar över. Jag glider. Farten ökar.

Isrampen närmar sig. Luftsprånget. Kroppsrörelserna. Om landningen blir fel, slits muskler sönder. Ben krossas.

Samma år som Neil Armstrong satte sin fot i måndammet föreslog Birgitta Dahl i Sveriges riksdag att man skulle införa föräldraförsäkring, så att mannen och kvinnan kunde turas om med att sköta barnen där hemma.

Människor blev genuint upprörda.

Man förfasades över sådant vansinne, men fem år senare infördes reformen, och Sverige skrev in sig i historien som föregångare, med politiskt mod att pröva nya grepp.

Spola fram till 2015 och Svartedalen i Göteborg. Trettiotimmarsvecka infördes inom äldreomsorgen, med bibehållen lön.

Sjukfrånvaron halverades, vilket finansierade reformen med uppemot 80 procent. Bara att upprepa hos oss! Det gäller att komma ihåg att värdet vida överstiger kostnaden: De anställda får ju sju timmar extra egen tid till sin vecka, och fler får arbete!

Förstår ni inte?

Vi måste börja, innan AI-robotarna är här.

Välj ett konkret, lokalt pilotprojekt. Börja kräva detta.

Nu. Omedelbart. Bygg koalition.

Tänk synliga roliga vinster.

Varför inte en danskiosk i lokaltrafiken istället för knäböjskiosk?

Glädje och lekfullhet i det hela. Dansa i en minut, få en gratisresa, viral explosion på sociala medier.

Färre bilar på gatorna. Eller stegräknare på telefonen för att tjäna gratisminuter på stadens cyklar?

Kostnaden för psykisk ohälsa, 11–14 miljarder euro per år kan finansiera så mycket. (Tack vare AI har ju kostnaden för app-utveckling dessutom rasat.)

Vill vi fortsätta betala för ohälsa, eller investera och hjälpa varandra (och ha det lite roligare)?

Målstyrning. Medborgarinitiativ. Namninsamlingar. En enskild person kan starta en lavin (som Birgitta Dahl gjorde).

Jag släpper brädan, flaxar med armarna och slår i backen. En knoge knäcks när jag tar emot med handen. Jag studsar mot det hårda, och skrapar näsan blodig. Jag hade tur.

Det kunde ha gått mycket värre. Nästa dag går jag upp igen. Mera kant i uppsprånget denna gång.

Mäkeen vaan!

Jag tackar för mig som kolumnskribent. Tack till ÅU som publicerat, och tack till alla som har läst. Stort tack till er som gett personlig feedback, det har verkligen varit roligt att folk ibland gjort sig besväret att kontakta mig och tacka för någon rad som slagit an en ton eller två.

Lycka till med 2026, och resten av framtiden!

Här kan du läsa fler kolumner av Johan Franzén.