Pride är politik, inte godhetsstämpel
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I sin insändare i ÅU 12.08.2025 skriver Amalia Skarp Ruonakoski om priderörelsen, dess politisering, samt hur denna driver bort högerkanten.
Skarp Ruonakoski uppmanar högerpartierna att delta i pride, i syfte att göra rörelsen mera ”politiskt divers”. Det hen tycks ha missat är att pride till sin natur är politisk och alltid varit det.
Pride är den största grenen av rörelsen för att bekämpa förtrycket mot HBTQI-personer.
Det är dagen när vi firar de framsteg som redan gjorts, samtidigt som vi påminner om att det ännu är lång väg kvar.
Queera dör fortfarande, i våld, självmord och fattigdom, och kommer att fortsätta göra det så länge våra liv och vår hälsa är politik.
För problemet med Skarp Ruonakoskis önskan om en mera politiskt mångfaldig priderörelse är detta: Om det endast var ekonomiska skillnader som skiljde vänster från höger skulle pride kunna omfatta politisk diversitet till fullo. Men så är det inte.
Skarp Ruonakoski tar upp hur Samlingspartiets medlemmar behandlats under Åbo Pride förra året. Glåpord är naturligtvis oacceptabla oberoende kontext, men tänk efter.
Samlingspartiet vägrade ta ställning för att förbjuda omvändelseförsök, och för inte igenom lagen ifråga trots att riksdagen godkänt den. De driver inte de frågor som skulle förbättra HBTQI-personers liv, tvärtom för de politik med Sannfinländarna och Kristdemokraterna, två partier som uttryckligen inte vill den queera minoriteten väl.
Jag måste då fråga Skarp Ruonakoski: Är det sådana människor du skulle vilja att kämpade för dina rättigheter? Människor som hellre behåller sin ekonomiska politik än tar ställning för ditt människovärde? Människor som hellre yttrar tomma ord om att ”acceptera minoriteter” än förändrar det status quo som förtrycker dig?
Högern har länge allierat sig med konservativa och ”kristna” rörelser, trots att samarbete med dem ger dem möjlighet att föra sin homofoba politik, eftersom de delar vissa ekonomiska mål.
Att delta i Prideparaden är inte en mänsklig rättighet. Pride är inte en stämpel, nåt man gör för att bevisa att man är en god och accepterande person.
Om ekonomisk politik gick att separera från människovärdets politik, skulle jag vara den första att välkomna högern till pride. Men så är inte fallet, istället prioriteras saxen framför våra liv och hälsa.
Orsaken till att pride då blir politiskt, samtidigt vänster, är självklar. Just nu är det helt enkelt vänstern som driver de frågor som förbättrar våra liv.
Priderörelsen har inget ansvar för att ”se till att alla är välkomna” när de människor den försvarar utsätts för fara. Jag understöder att ”delta och påverka inifrån” men igen, tänk efter.
Att delta i Prideparaden är inte en mänsklig rättighet. Pride är inte en stämpel, nåt man gör för att bevisa att man är en god och accepterande person.
Det är en demonstration, ett krav på rättvisa för alla som tvingas in i den heterosexistiska lögnen. Det handlar inte om vem som “får” vara där, utan vad man står för.
När det gäller påståendet att somliga inom pride skulle jobba för ”omvänd diskriminering” förstår jag inte vad Skarp Ruonakoski menar. Extrema grupper finns inom varje rörelse, men inget av målen för Åbo Pride har med förtrycket av het/cis-personer att göra. Minskad särställning är inte förtryck.
Jag håller med Skarp Ruonakoski om att politiker bör delta i pride, men deltagandet behöver betyda någonting. Om vi kallar folk som idkar kohandel med vår hälsa för försvarare av våra rättigheter, då finns det inte mycket kvar att försvara.
Hen får förlåta att jag inte tycker särdeles synd om de stackars samlingspartisterna som inte känner sig välkomna på pride, när de stöder ett parti som sålt min mänsklighet.