Hunger som vapen
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Hunger och svält används medvetet av regimer för att försvaga eller förinta sin motståndare eller ge olika ekonomiska eller politiska fördelar.
Bilder av utmärglade och hungrande barn flödar in via tv:n och berör, som ett slag under bältet. När det nya mediet på 1960-talet för första gången hämtade svältande barn med uppsvällda magar in i våra vardagsrum blev Biafrabarn ett vedertaget begrepp.
Att civilbefolkningen drabbas av svält i krig är inget nytt i historien. Inte heller Finland är något undantag. De segrande vita har anklagats för att efter inbördeskriget 1918 medvetet ha försökt svältdöda de 75 000 röda fångarna.
En sådan beskyllning är politisk och har föga i sig.
Myndigheterna försökte förse lägren med mat, men världskriget pågick, importen var strypt och rågen tog helt slut i landet redan i juni.
Det som räddade livet på såväl vaktsoldater som fångar var havre, som räknats som kreatursfoder.
I fånglägret i Ekenäs ansågs en människa behöva 1 400 kalorier per dag för att överleva. En fånge skulle få 75 gram havrebröd med sådor per dag, vilket krävde att armén skulle få fram 180 ton säd i månaden enbart för landets fångar.
I juli dog i medeltal mer än 30 fångar varje dag i Dragsvik, mest av sjukdomar som de undernärda fångarna inte klarade av.
Överlevande fångar kom hem som levande benrangel, en syn som familjernas barn bar med sig resten av livet.
Eftersom rykten om svältdöd florerade sändes journalister till lägren.
Lokaltidningen kunde i slutet av juli berätta hur matransonerna i Dragsvik var större än vanliga finländares och att fångarna kunde njuta av havsbad på ”en hälsosam uppehållsort”.
Många lugnades av uppgifterna, och ignorerade stanken från det verkliga lägerhelvetet.
Idag har världssamfundet försökt skapa spelregler för att förhindra civilbefolkningens lidande. En FN-resolution från 2018 fördömer användningen av hungern som vapen i konflikter.
Sådan idealism har föga betydelse i dagens realpolitik, där somliga stater öppet struntar i internationella överenskommelser som inte gagnar dem själva.
Att förhindra leveranser av mat, vatten eller mediciner till människor är populärt och effektivt, vilket vi fått erfara på flera håll i Afrika och Mellanöstern.
Hunger och svält används medvetet av regimer för att försvaga eller förinta sin motståndare eller ge olika ekonomiska eller politiska fördelar.
Att förhindra leveranser av mat, vatten eller mediciner till människor är populärt och effektivt, vilket vi fått erfara på flera håll i Afrika och Mellanöstern.
Många berörs illa av den pågående humanitära katastrofen i Gaza, där Israel praktiskt taget stoppat alla mat- och hjälpförsändelser till området som i mer än ett årtionde kallats ”världens största fängelse”. Samtidigt tycks ju många tro att det var Hamas grymma terrorattack mot den israeliska festivalen 2023 som gav upphov till det nuvarande katastrofläget.
Internationella organisationer larmar om svält och varnar för folkmord, och vår utrikesminister erkände i veckan att vi bevittnar en krigsförbrytelse.
Samtidigt förnekade den brittiska organisationen UK Lawyers for Israel att någon svält skulle råda i Gaza, men medgav att läget kan åtgärda problemet med övervikt hos den palestinska befolkningen.
Att tvivlets frön om lägets allvar sås bidrar till att flytta fokus bort från det akuta problemet. Samma funktion hade tidningsartiklarna i Finland 1918.
Sannolikt vinner det enastående cyniska uttalandet gehör i de kretsar – också inom regeringen – som i Finland som alltid försvarar Israel, oberoende av sak.
Att tvivlets frön om lägets allvar sås bidrar till att flytta fokus bort från det akuta problemet. Samma funktion hade tidningsartiklarna i Finland 1918.
Samtidigt förbereder sig Israels regering inför våra ögon att en gång för alla göra sig kvitt hotet från Gaza och uppfylla de ultranationalistiskas gamla dröm om ”ett land utan folk”.
Knappast är det av en tillfällighet som Trump visionerar om en USA-sponsorerad riviera i Gaza, sedan befolkningen väl flyttats bort.
Svältvapnet hjälper att nå målet.
I värsta fall följer en etnisk rensning som normalt borde väcka moraliska ramaskrin i en civiliserad värld.
Men vår värdebaserade realistiska utrikespolitik motiverar inga åtgärder eller sanktioner mot ett land som vi ser som rumsrent europeiskt också i musiksammanhang.
Här kan du läsa fler kolumner av Sture Lindholm.