Eurovisionens efterdyningar – erkänn Palestina

Jussi Vierimaa
Leende kvinna
Publicerad:

Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Den europeiska kulturen genomsyras av antisemitism, islamofobi och rasism, just därför är det viktigt att ta ställning.

På lördagen firades museernas natt i Åbo. Träden mellan Domkyrkobron och Biblioteksbron var smyckade med hantverk som en del av stickgraffiti-evenemanget Knit’n’Tag som pågår till den 22 maj.

Temat för evenemanget var hopp.

Bland de virkade konstverken fanns finurliga figurer som föreställde Erika Vikman och KAJ.

Medan svälten i Gaza nått omänskliga former, fann jag det omöjligt att fira lördagen med att följa med Eurovisionen.

Charlotte Winberg har diskuterat dilemmat i Hufvudstadsbladet (HBL 16.5.2025). Även satirikern Alfred Backa har uppmärksammat problematiken.

”Bara bada bastu” är en fantastiskt välskriven sång som får barn och vuxna att dansa och skratta.

Många har gjort underbara versioner av låten, som Kungliga filharmonikernas brassensemble eller svenska Livgardets dragonmusikkår som bandade in sin version i bastun.

Jag hade gärna i lördags hejat på både KAJ och Erika Vikman.

Min lilla bojkott av Eurovisionen hade förstås ingen inverkan på evenemanget, men påminde mig om att det är möjligt att agera.

Men europeiska radio- och tv-unionen EBU valde att inte stänga ut Israel ur tävlingen.

Dessutom var israeliska ”Moroccan Oil” huvudsponsor för evenemanget. Trots en namninsamling med närmare 11 000 namnteckningar valde Yle att inte försöka påverka EBU:s beslut.

Liknande tystnad i relation till Gaza har finska statsledningen visat prov på fram tills de senaste dagarna.

Min lilla bojkott av Eurovisionen hade förstås ingen inverkan på evenemanget, men påminde mig om att det är möjligt att agera.

När tillräckligt många människor samlas till bojkotter och fredliga demonstrationer vänder opinioner. För de civila i Gaza och Västbanken kommer protesterna allt för sent och är allt för svaga.

Medan jag vandrade runt i det lugna Åbo tänkte jag på kontraster och på hur svårt det kan vara att sätta sig in i de våldsamma verkligheter som människor världen över lever i.

Jag besökte Åboskulptören Jussi Haros utställning i WAM-galleriet och stannade länge vid konstverket ”Boxningssäck”.

Verket var gjort av glassplitter och väckte tankar om skörhet, våld, smärta, om hur ilska kan vara en nödvändig mänsklig känsla som aktiverar till att skydda sig, men hur otyglad ilska kan bli till hat med förödande konsekvenser. Konstverket visade att den som slår skadar också sig själv.

I mitt sinne ekar kulturforskaren Paul Gilroys tankar om att medveten ignorans är en del av en kolonialistisk inställning.

Det finns ett privilegium i att kunna ställa sig utanför konflikter och säga att de är ”komplicerade”.

Det finns inga krav på att utmana sin okunskap eller på att ta ställning eller handla – inte ens för att skydda folkrätten eller för att skydda civila.

Ur den synvinkeln blir riksdagsledamoten Henrik Wickströms insändare i ÅU (14.5.2025) rätt så problematisk.

Wickström tackar KAJ för de insatser de gjort för svenskan i Finland. Läsarna tilltalas som ett ”vi”, ett ”vi” som antas tänka lika eller ingå i samma identitetsgrupp.

Insändaren visar hur möjligt det är att inte se kulturella handlingar i en större politisk eller global kontext, och utgör samtidigt ett exempel på okritisk finlandssvensk nationalism.

Under veckan deltog jag i en konferens i musikforskning.

En av talarna var den amerikanska sociologen Patricia Hill Collins.

Hon var en av de första som började använda begreppet intersektionalitet för synliggör att människors olika positioner i samhället påverkas samtidigt av genus, klass och ras.

Hon blev tillfrågad: Vad ger dig hopp?

Collins svarade att det är den fortsatta kampen mot rasism. Att ge upp är inte ett alternativ.

Den europeiska kulturen genomsyras av antisemitism, islamofobi och rasism, just därför är det viktigt att ta ställning.

Var och en kan ta kontakt med vår president och våra ministrar med budskapet: Erkänn Palestina nu.

Visa konkret stöd för tvåstatsmodellen och arbeta aktivt för en fredsprocess.

Här kan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.

Sångare och doktorand i historia vid Åbo Akademi
Publicerad: