Harry Potter och den rena ondskan

Under sommaren har jag återvänt till tonåren och lyssnat på Harry Potter-böckerna som ljudbok. Kampen i trollkarlsvärlden mellan gott och ont är än mer relevant i dag med ökad spänning i världen.

Det finns en klar bild av hur ondskan ser ut, Lord Voldemort personifierar den, och alla som kämpar emot honom står på den goda sidan. Men precis som i all välskriven litteratur är sanningen mer komplicerad än så.

En röd tråd genom böckerna är Harrys brottning med den del av honom som påminner om Voldemort. Han brottas med tanken på att han kunde blivit en ond trollkarl.

Speciellt nu när spänningarna i världen stiger kan det vara viktigt att påminna oss om den sanningen våra barnböcker försökte berätta för oss. Linjen mellan gott och ont går inte mellan oss, de goda, och dem, de onda. Den går genom mig och genom dig.

Det kanske låter banalt, men vi behöver faktiskt påminna oss om det. Jag ser det ofta, när en ideologisk kamp blir viktig glömmer vi lätt bort den sanningen – det onda och destruktiva ser vi endast hos ”de andra”, ”de onda”, de som hyser fel ideologi.

Det är en farlig väg. Den etablerar murar mellan oss som blir grogrunden för fundamentalism. Vägen ur det är att våga möta människan bakom ideologierna, bakom åsiktsklyftan, bakom föreställningen om gott och ont.

Mötet mellan människor kan förändra oss. Det kan bli en inbjudan att se tillvaron ur ett nytt perspektiv, med nya ögon. Genom mötet påminns vi om våra egna brister, men vi ser även att de vi en gång avskydde, eller ansåg onda, är människor precis som du och jag.

Linjen mellan gott och ont går inte mellan oss, de goda, och dem, de onda. Den går genom mig och genom dig.

Kanske är det så att vi i Finland åter en dag finner oss i en situation där vi har en tydlig fiende. Jag vill på inget sätt vara alarmistisk, men när tonläget i världen stiger kan vi inte utesluta att vi, eller Europa, står inför en fiende som vill förstöra allt Europa står för.

Men i alla konflikter är det extra viktigt att inte falla i den fällan gentemot de människor vi möter. Ofta när konflikten mellan Israel och Palestina debatteras görs det med förenklande bilder av situationen som tillåter att människorna som lider i konflikten glöms bort, det här jag skrivit en kolumn om tidigare.

Historiker och filosofer har ända sedan andra världskrigets slut brottats med frågan om hur det är möjligt att så många tyskar gick med på brutaliteterna, hur civiliserade män kunde bli vakter i koncentrationslägren. En brutal lärdom är just denna, vi är alla kapabla till onda ting om vi låter oss glömma bort medmänskligheten.

Och det är något vi måste vara vaksamma på hela tiden – inte endast när det kommer till så brutala situationer som krig.

På samma sätt som det inte är möjligt att jag är helt och hållet god, är det heller inte möjligt att ”de” är helt och hållet onda. Det är en insikt jag fått från filosofer som Martin Buber och Emmanuel Levinas samt diskussioner med filosoferna vid Åbo Akademi. Så vad betyder det?

Det betyder att även om någon i mina ögon skulle vara helt och hållet ond, är de inte det. De är ändå medmänniskor och jag har ett moraliskt ansvar gentemot dem. Det gör mitt förhållande till dem mera laddat än om jag enkelt kunde tänka att jag inte behöver bry mig om ”sådana som de”.

Vi har alltid ett ansvar gentemot våra medmänniskor, ett ansvar som ställer krav på hur vi bemöter dem, men även ett ansvar att låta oss själva förändras genom mötet med medmänniskan. Det är så vi ser till att inte bli fundamentalister, det är så vi värnar om samlevnaden med varandra och demokratin. Det sker genom att våga mötas, våga samtala och våga låta den andras perspektiv vidga det egna.