Hur går vi vidare från det här?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
När historien tagit slut har det långa minnesarbetet först kommit igång. Tyvärr finns det inga enkla berättelser.
1900-talets historia definieras av en lång rad samhälleliga kriser och sammandrabbningar som resulterade i våldsamma krig och traumatiska humanitära katastrofer. Men när historien tagit slut har det långa minnesarbetet först kommit igång.
Om det senaste århundradet lärt oss något i Europa är det vikten av att på ett kollektivt plan behandla svåra historiska skeenden.
Det framstår allt viktigare att motarbeta ensidiga tolkningar av det förflutna då de alltför lätt kan instrumentaliseras och politiseras för ytterhögerns politiska agenda.
Tyvärr finns det inga enkla berättelser. Historien är rörig och vi måste lära oss att leva med att våra minnen är komplexa och ofta motstridiga.
Många av dessa frågor dryftades på den tvärvetenskapliga konferensens för minnesstudier som ordandes i Prag i mitten av juli.
Med temat ”Beyond Crises: Resilience and (In)stability” tog konferensen med sina dryga 1 400 deltagare avstamp från avgörande årsdagar, som slutet av andra världskriget (1945) och Vietnamkriget (1975), folkmordet i Srebrenica i Bosnien (1995) och massakrerna i Sudan (2005).
Jag deltog själv i debatter om bearbetningen av fascismens historia och antifascisters minnesaktivism.
En del skulle kanske vilja dra en tydlig skiljelinje mellan historia och minne: Historia kunde ses som en faktabaserad, objektiv och balanserad genomgång av historiska skeenden, medan minnet framstår som någonting subjektivt, selektivt, och alltid färgat av nuet.
På svenska har det kollektiva minnet tidigare beskrivits som en form av historiebruk – hur historien används av olika samhällsaktörer – men minnesstudier har under det senaste decenniet utvecklats till en helt egen vetenskaplig disciplin som kombinerar insikter från både historia, sociologi, psykologi, antropologi och kulturstudier.
I Prag blev jag speciellt imponerad av projektet Open Monuments, som jobbar med omärkta judiska massgravar från andra världskrigets Polen.
Massgravarnas existens har varit en form av tyst kunskap, en kollektiv hemlighet som aldrig etablerats som ett officiellt minne.
Inga historieböcker har hittills berättat om gravarna, men i lokalsamhällen har minnet alltid levt kvar som en del av vardagslivet: ”Barn, lek inte där vid skogsbrynet” eller ”plocka inte svamp kring den delen av skogen”.
Massgravarnas existens har varit en form av tyst kunskap, en kollektiv hemlighet som aldrig etablerats som ett officiellt minne.
Enbart tack vare projektets initiativ har de förvandlats till lokala minnesplatser som nu vävs samman med Förintelsens bredare historia.
Det verkar råda konsensus om att samhällen, på samma sätt som individer, behöver behandla svåra minnen för att nå försoning och förlåtelse.
Samtidig ställer minnesstudier kritiska frågor om hur dominerande minnen konstruerats i det förflutna, vilka brister och problem minnesarbetet omfattat, samt hur minoriteters minneskulturer borde inkluderas bättre.
I en tid av konstanta kriser kan det kännas utmanande att ge utrymme till hågkomsten av fler traumatiska händelser.
Om minnesstudier traditionellt lagt en central tyngdpunkt på bearbetningen av Förintelsen, har den under senaste decennierna utmanats av det östeuropeiska minnet av kommunismen, och idag alltmer av minnet av den europeiska kolonialismen.
Minnen kan istället integreras med varandra och vinna ny kollektiv kraft.
Men som Michael Rothberg framlägger i sin banbrytande bok ”Multidirectional Memory” (om "flerriktade minnen”) är det felaktigt att tolka det som ett nollsummespel mellan olika traumatiska minnen: Minnet av Förintelsen förminskas inte av att vi samtidigt omfattar minnet av den europeiska kolonialismen eller andra folkmord.
Minnen kan istället integreras med varandra och vinna ny kollektiv kraft.
Enligt mig skulle det vara avgörande att fokus inte enbart sätts på offren och gärningsmännen, utan att de som aktivt kämpade emot nazismen och kolonialismen görs till centrala delar av det kollektiva minnet och den europeiska minneskulturen.
Om bearbetningen av Europas svåra minnen enbart kretsar kring det kollektiva ansvaret och Europas skuldbeläggning finns det tyvärr en överhängande risk för att ytterhögerpartierna enbart får mer vind i seglen.
Det finns mycket man kunde lära sig av motståndsrörelserna och de antifascistiska och antikoloniala aktivisternas självuppoffrande kamp för en bättre värld – varför inte omfamna dem och deras minne?
Här kan du läsa fler kolumner av Kasper Braskén.