Den kreativa leken kan skapa förändring

Jag känner emellanåt en stor maktlöshet inför den rasism och det människohat som frodas bland regeringspartierna och deras anhängare, skriver kolumnisten Marika Kivinen.

I början av hösten läste jag en nyhet i Al Jazeera om en musiklärare i ett flyktingläger i Gaza, Ahmed Abu Amsha, som genom musik hjälpte barn och vuxna stå ut med den verklighet som Israels folkmord tvingat dem att genomleva.

Israels drönare surrar dag och natt och skapar ett ljudlandskap som kan liknas vid tortyr. Det handlar inte bara om konstant övervakning, utan ljudet är ämnat att bryta ner människors psyke.

Eftersom det inte går att stänga ut ljudet, började Abu Amsha utnyttja drönarnas toner som byggstenar i sång och musik. Drönarnas ljud blev en del av en harmoni, en rytm, en sång.

Den här oerhört starka formen av motstånd har återkommit i mina tankar. För mig är det en påminnelse om att den kreativa impulsen är en del av överlevnaden.

Själen behöver näring, smärtan och känslor behöver få ett tryggt utlopp. Och genom det kollektiva skapandet kan människor hitta en kontakt med varandra, en gemenskap som kan bära och stöda.

Jag är inte naiv, jag vet att musik och sång kan användas för att mobilisera till hat, till våldsdåd och förintelse. Ett exempel på detta är den musikaliska propagandan i Israel som skapar stöd för folkmordet. (Jag är tacksam till professor Susanna Välimäki vid Helsingfors Universitet som gjorde mig uppmärksam på detta.)

Den palestinska musiklärarens arbete påminner mig om hur viktigt kreativt arbete är också i ett samhälle som vårt, där hat, polarisering och misär sprider sig.

Under pandemins första dagar tänkte jag medvetet på hur viktigt det är att bevara och värna om sin förmåga att tänka komplext och vara närvarande i stunden och försöka avstå från att sprida rädsla. Liknande tankar har jag nu.

Jag har en stor tilltro till människors skapandekraft och förmåga att samarbeta. Allt större osäkerhet i vardagen tenderar att skapa misstro, konkurrens och individualism – men jag väljer att tro att det är möjligt att välja gemenskap, att skapa samarbete och arbeta för trygghet och att hitta kreativa sätt att göra motstånd.

Genom lek och improvisation kan man ge sig själv rätten att pröva på, göra tabbar och misslyckas.

Skapande arbete kräver disciplin och en tydlig vilja att om och om igen välja handlingsmönster som stöder acceptans och trygghet och ger verktyg till att hantera rädsla.

Genom lek och improvisation kan man ge sig själv rätten att pröva på, göra tabbar och misslyckas. Det här är ju ofta lättare i en miljö, som är uppmuntrande och accepterande. Röstlekar, skratt och gemenskap kan stöda människors inlärning på ett sätt som teoretiska förklaringar eller röstfysiologisk kunskap inte förmår.

Grundprincipen i improvisationsteater är att säga ”ja” till sina egna och andras idéer. I all sin enkelhet är det ett oerhört kraftigt sätt att skapa ett kreativt flöde.

Då skapas genuin interaktion och närvaro. Självmedvetenheten minskar och man vara närvarande i musiken, med sina medmusiker och i sin egen kropp.

Jag känner emellanåt en stor maktlöshet inför den rasism och det människohat som frodas bland regeringspartierna och deras anhängare.

När medierna förbehållslöst förmedlar varje pip från sannfinländskt håll och rasistisk och sexistisk hatretorik sprids, behövs små och stora medvetna gester. Allt fler grupper av människor skuffas utanför samhällsgemenskapen, vilket skapar en grogrund för en allt större polarisering.

Den kreativa leken kan förstås användas för eskapism, men rätt så ofta ger leken en större medvetenhet om nuet sådant som det är.

Leken kan även påminna om att det är genom det fria och kreativa tänkandet som problem kan lösas, på ett medmänskligt sätt.

Leken kan stärka människors förmåga att välja sårbarhet, ofullständighet och äkthet framom yta.

Leken kan ge mod att välja det oförutsägbara, att välja överraskningar framom överdriven kontroll.

Leken kan även påminna om att det är genom det fria och kreativa tänkandet som problem kan lösas, på ett medmänskligt sätt.

Här kan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.