Jonej, sa Karisbon
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Kanske jonej är något mer än finlandssvenskt; kanske också lite allmänsvenskt hav och kust.
Nej, det är inte bara Karisbon som säger jonej. Det är säkerligen spritt över hela Västnyland. I Sverige kallas det också för finlandssvenska eller norrländska. Men typiskt för Karis säges det vara.
Ordet jonej är en interjektion som anger tveksamhet: ” Jonej, jag vet inte om det blir något roligt ikväll.”
Det är vardagligare än varianten nja.
Den grammatiklärde vet att ja används som svar på en jakande fråga och jo på en nekande. I skrift alltså: Inte kommer väl du? Jo, jag kommer nog” eller ”Kommer du? Ja, jag kommer.
I finlandssvenskt dagligt tal används jå eller jo genomgående, vilket också lånats in i finskan (joo, juu). Ordet ja är fornsvenska, jå och jo kanske medeltida tyska lån.
I min ungdom var man i finskundervisningen mycket noga med att man inte skulle använda sveticismer (svenska lån) som joo och juu, och inte heller kyllä. Man skulle upprepa verbet: ”Tuletko ulos? – Tulen.” Idag kallas väl detta för purism.
*
Ett mera känt finlandssvenskt och norrländskt fenomen är inandnings-jo.
Ett härligt ljud som man knappast tänker på att man producerar.
Ljudet kan skrivas fonetiskt som jo↓ eller Man drar in luft genom tänderna och där sitter det. Ljudet blev världskänt, viralt, genom ett engelskt mediebesök i Umeå, så det är bara att väsa på. Glöm japp, yes och kyllä, håll fast vid * Ordet nej består av ne plus ej. Partikeln ne är uråldrig och känd från latinet. Men liksom ja har nej också olika skepnader i tal: nej, ne., nä, nähä, nix, noup och i ren dialekt inga och it. Det intressantaste tycker jag är ne. Det är sannolikt lågtyska liksom nix, båda är importerade från norra Tyskland under medeltiden. Det är alltså inte ett bortfall av j från nej. Otvivelaktigt låter ne bättre än nä, och nä bättre än nähä. Men det är jonej som har lokalfärg. Det är ingen händelse att ett skäriföretag lanserar en unisex t-skjorta med namnet JoNej. Kanske jonej är något mer än finlandssvenskt; kanske också lite allmänsvenskt hav och kust. Här kan du läsa fler kolumner av Leif Höckerstedt.