När världsordningen rubbas

Att stater ohindrat kan gå in och kidnappa eller döda suveräna FN-staters ledare, radera ut tiotusentals oskyldiga människoliv eller hålla miljontals människor utan tillgång till mat eller energi för att byta ut ledarna hör inte till den världsordning vi trott oss leva i.

Som historielärare har man ofta anledning att försöka leva sig in i de stora ögonblicken i historien. Som de situationer då världsordningen rubbas.

Hur upplevde man dagarna 1914 då krigsförklaringarna efter skotten i Sarajevo började hagla? Kvar har blivit bilderna av glada grabbar på väg mot fronten, som skulle vara ”tillbaka innan träden fällt sina löv”. De gick till historieböckerna som ”den förlorade generationen” i Europa.

Vad tänkte man den dagen 1941 då Hitler tillkännagav Operation Barbarossa?

Hitlers nya världsordning, Neuropa, skulle innebära ett Stor-Tyskland där andra folk måste vika undan för herrefolket. Make Germany great again.

Hela folkgrupper förklarades oönskade eller sakna existensberättigande, och i statens intresse inleddes i all tysthet ”den slutliga lösningen”.

Vem ville, kunde eller vågade i den stunden stå upp mot galenskaperna? Det var ju kommunismen och Stalin som var det stora hotet mot mänskligheten. Och vi i Finland fick ju en möjlighet att ta Karelen tillbaka efter det oberättigade sovjetiska anfallskriget 1939–40.

Den nya världsordningen blev en annan än den som Hitler tänkt sig. Den gav i förlängningen USA dess nuvarande ledarställning i världspolitiken, visserligen först efter ett halvt sekels kallt krig mot östblocket.

Hur den världsordningen rubbades med Berlinmurens fall och Sovjetimperiets kollaps fick ju min generation uppleva.

Men knappast insåg vi i realtid betydelsen av Reagans “Mr Gorbachev, tear down this wall!” i Berlin, eller av östtyskarna inledande protestdemonstrationer hösten 1989.

Sedan Sovjets fall har vi levt i en värld med USA:s politiska hegemoni och en världsordning med marknadsekonomi, ekonomisk globalisering och betoning på demokrati, principen om en rättsstat samt respekt för mänskliga rättigheter.

Och med FN som en motor på väg mot en bättre framtid för mänskligheten.

Och nu skrotas den världsordningen, mitt framför våra ögon!

Liksom Japan, Italien och Tyskland på 1930-talet i kraft av militär styrka prioriterade sina nationella intressen framom internationella spelregler, ser vi nu USA förvandlas från en frihetens påstådda förebild till en oberäknelig aktör med en diktatorisk ledare som i kraft av sin storhet och landets militära styrka tror sig kunna strunta i lagar, internationella överenskommelser och avtal.

Så gjorde också både Hitler och Stalin.

Att stater ohindrat kan gå in och kidnappa eller döda suveräna FN-staters ledare, radera ut tiotusentals oskyldiga – inte bara 150 iranska skolflickors – människoliv eller hålla miljontals människor utan tillgång till mat eller energi för att byta ut ledarna hör inte till den världsordning vi trott oss leva i.

Medan Mellanöstern sätts i brand står vi här i Europa villrådiga i de hopsäckade ruinerna av den gamla världsordningen, med de liberala värden och oförändrade statsgränser som vi, med världskrigens resultat i gott minne, försökt försvara.

Nu är det åter den militärt starkares rätt som berättigar ingripanden och förtryck av stater. FN har ställts ut i skrubben, och ersätts kanske av Ledarens egen världsorganisation.

Detta saknar i så fall motstycke i historien, men försöket är föga förvånande eftersom Trump ses som Guds utvalda redskap inte enbart av dem som vill lösa Mellanösternfrågan med Bibeln som vägkarta.

Medan Mellanöstern sätts i brand står vi här i Europa villrådiga i de hopsäckade ruinerna av den gamla världsordningen, med de liberala värden och oförändrade statsgränser som vi, med världskrigens resultat i gott minne, försökt försvara.

Lättare blir det inte av att Trump och Putin – lika välsignad av sina kyrkliga ledare – uppenbart har gemensamt intresse av att splittra Europa, som vi ser t.ex. i Ungern. Vi minns handslagen i Alaska.

Hör Ungern till vinnarna i den nya världsordningen? Kanske!

Men.

Den historiskt bevandrade minns hur USA nådde sin nuvarande position. Man byggde i tysthet upp både militär och teknologisk styrka och ställde sig i åratal utanför både första och andra världskriget ända tills de tidigare världsledarna – de europeiska stormakterna – tagit ut sina krafter på varandra.

Så som Kina gör idag.

Här kan du läsa fler kolumner av Sture Lindholm.