”Det i Åbo jag blivit den människa jag är – på gott och ont”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vad är ett halvt sekel i en människas liv, kanske inte mycket. Några blinkningar till höger och vänster, några förflugna år. Sedan allt det andra där emellan.
I vilket fall som helst skrev jag studenten för femtio år sedan och skickade in min ansökan till Åbo Akademi. Jag hade varit utled på att slita skolbänken i många långa år. Så jag valde en bekväm utväg: statsvetenskapliga fakulteten antog studerande på basen av betyg, jag behövde inte plugga till inträdesförhör direkt efter studentskrivningar.
Visserligen fanns det också en annan orsak att välja statsvetenskapliga fakulteten (SF). Under gymnasietiden hade jag snöat in på science fiction (SF), vägrade läsa annan skönlitteratur. Jag hade fått veta att många scifi-författare, till exempel Ursula Le Guin, sysslade med statsvetenskaplig litteratur som bredvidläsning. Det blev vägande studiehandledning.
Ja, då man vill veta vad man ska bli som stor, utveckla sig själv, hänger det inte nödvändigtvis ihop med det man studerar.
De ämnen jag valde att studera var statskunskap, nationalekonomi och sociologi. Eftersom jag bara haft kort matematik i gymnasiet fick jag rådet att med tanke på nationalekonomi inledningsvis ta approbatur i matematik.
Efter några veckor gick luften ur. Jag behöll sociologin, men bytte till litteraturvetenskap och senare kompletterade jag med filosofi. Om jag lärde mig något för livet var det antagligen det att studieämnen inte nödvändigtvis är något man läser för sin personlighets vinnings skull; för att utveckla sig som individ, som människa.
Ja, då man vill veta vad man ska bli som stor, utveckla sig själv, hänger det inte nödvändigtvis ihop med det man studerar. Man kan studera filosofi och få ut mycket av det utan att komma på något som helst tillfredsställande svar på frågan om livets mening (åtminstone inte direkt).
Jag tänker mig att själva studiestaden Åbo blev min viktiga fakultet. Nyanländ från idyllen Kristinestad verkade Åbo helt enkelt omänsklig. Det är svårt att förstå halva seklet senare. Men då kändes skillnaderna grymt stora. I Kristinestad fanns till exempel inte uteliggare, alla hade någonstans att bo. Så var inte fallet i Åbo.
Dessutom var mina rötter i sydösterbottens Kristinestad djupa, fasta. Fortfarande kan jag inte säga att jag är Åbobo, bara att jag bor i Åbo. Trots att det inte är något fel på trivseln.
(Märk väl att jag inte heller kunnat känna mig som Kristinestadsbo sedan 1980-talets början.)
Ändå är det i Åbo jag blivit den människa jag är – den jag är på gott och ont. På Kåren, inom Åbo Akademis Studentkårs atmosfär, frodades åtskilliga politiska åsikter under den andra halva av 1970-talet då jag sysslade med studier. Klart att sådana omständigheter och plattformar för diskussioner påverkade, ledde till diverse ställningstaganden.
Å andra sidan kan det lätt hända att medan man påtar bland buskar och bär, sysslar med sitt eget liv, hinner verkligheten där utanför ikapp.
Ännu mer väcktes jag väl till insikter av tidningar, tidskrifter och böcker som Åbo stadsbibliotek och Åbo Akademis bibliotek bjöd på, samt program i Rundradions svenska utbud.
Ärligt talat blev jag mer orolig för jordens och mänsklighetens framtid än min egen. På något sätt har jag lyckats krångla mig in och ut ur arbetslivet. Trots mer eller mindre minimala ansträngningar inom ramen för utbildningsanstalter.
Däremot har jag igen framför mig det jag för ett halvt sekel sedan trodde – önskade, hoppades – att skulle försvinna nästan som i tomma intet. Jag menar sådant som orättvisor, fattigdom, svält, våld, ekokatastrofer, artutrotning, krig, klimatförändring och kärnvapenhot.
Det hade jag faktiskt inte väntat mig, inte förutsett. Det fanns nämligen tider då ”allt” såg litet mera hoppfullt ut, i de allra bästa stunder kunde en påtaglig optimism spira.
Som sagt, då jag ser mot år 1976 i backspegeln kan jag förstå huvudpersonen Candide i Voltaires pikareskroman som slår fast att man måste odla sin trädgård. Å andra sidan kan det lätt hända att medan man påtar bland buskar och bär, sysslar med sitt eget liv, hinner verkligheten där utanför ikapp.
Utvecklingen till det bättre är tydligen ingen perpetuum mobile, evighetsmaskin. Det räcker inte med avklarad utbildning, dagar, veckor, årtionden i arbetslivet. Precis som trädgården behöver strävan att rätta till det som går på tok i vår värld stöd, omsorg och uppmärksamhet.
Alltför ofta tycks meningen med livet bli att hitta svar i samma stund som klockan ringer ut.