Att samlas runt samma bastuugn – ”Vi lever i en tid där vi är svältfödda på gemensamma kulturella upplevelser”

När den österbottniska humorgruppen KAJ mot alla odds gick till final i Melodifestivalen satt jag och följde med deras framgångssaga hemma hos mina svärföräldrar.

Tv-sändningen sprakade och bröts hela tiden, och det gick inte att se mer än några sekunder åt gången, men det här var en händelse vi sett fram emot, och som vi inte kunde missa.

Att KAJ-fenomenet blivit så stort internationellt är fortfarande ett mysterium, men att det i Svenskfinland varit vårens stora samtalsämne är inte lika konstigt.

I en annan del av Svenskfinland satt mina föräldrar och följde med samma program, och under hela sändningen plingade meddelandena i kollegornas Whatsappgrupp med kommentarer om uppträdandet och spekulationer om rösträkningen.

Måndagen därefter var semifinalen det främsta samtalsämnet i kafferummet på jobbet, och även det som fyllde tidningarnas kultursidor och diskussionsforumen på nätet.

Att KAJ-fenomenet blivit så stort internationellt är fortfarande ett mysterium, men att det i Svenskfinland varit vårens stora samtalsämne är inte lika konstigt.

Någon av ”våra egna” gör succé, först i Sverige och sedan i Europa. Naturligtvis är vi ivriga och exalterade.

Många säger att det här är precis vad vi behöver just nu.

I en tid av oro och elände är det en trevlig motvikt att en del av nyheterna får handla om tre trevliga och ödmjuka unga män som sjunger en glad och trallvänlig låt om att bada bastu.

Men det är knappast den enda förklaringen till att fenomenet blivit så viktigt för oss.

Vi lever nämligen även i en tid där vi är svältfödda på gemensamma kulturella upplevelser.

För några decennier sedan läste alla, eller åtminstone en stor del av samhället, samma nyheter och såg samma tv-program.

Det var naturligt att i ett kafferum på arbetsplatsen diskutera det senaste avsnittet av ”Dallas”, eftersom en stor del av arbetskamraterna sett samma avsnitt samtidigt.

I dag lever alla i sina egna mediebubblor med en aldrig sinande ström av intryck.

Vi prenumererar på ett flertal streamningtjänster med ett så gott som oändligt utbud av tv-serier och annan underhållning.

Visst är det bra att alla numera kan hitta något som passar just dem, men samtidigt är det färre saker som förenar oss.

Om någon av mina kollegor råkar titta på samma tv-serie som jag har hen knappast sett samma avsnitt, och om vi bara är några stycken som följer samma serie kan vi inte prata om den i kafferummet utan att andra känner sig utanför.

En av kulturens viktigaste uppgifter är att erbjuda oss något att samlas kring.

När alla upplever samma sak samtidigt, oberoende om det är en musiktävling, en hockeymatch eller Svenska Yles ordpyramid, gör det att vi känner gemenskap och samhörighet och att vi får något att prata om, som när vi en gång i världen satt tillsammans runt en lägereld och hörde samma berättelser.

Därför är det som en vitamininjektion för alla konversationer runt om i Svenskfinland när det plötsligt finns något alla känner till, som alla tagit del av samtidigt.

På ett sjuårskalas i Esbo berättar födelsedagsbarnets gammelmormor om en KAJ-reaktionsvideo hon sett på Youtube, och plötsligt har vi något att prata om och på dagisgården sjunger min tvååring ”Bara bada bastu” tillsammans med en femåring från den andra avdelningen.

I kväll är det dags för den första semifinalen i ESC i Basel.

Om KAJ går vidare till final är det inte en lika stor skräll som det var när de lyckades med motsvarande bedrift i Melodifestivalen i mars, men trots det är det i många hushåll runtom i Svenskfinland ändå en självklarhet att bänkas i tv-soffan, och imorgon har vi igen något att prata om med alla bekanta, halvbekanta och obekanta i vår omgivning.

Här kan du läsa fler kolumner av Henrika Simons.