Kårkullautställning väcker frågan: Vart är vården på väg?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Att se Janne Lindgårds fotoinstallation "När spåren försvinner" var djupt berörande, vackert, underhållande och sorgligt på samma gång.
Installationen bestod av ett tusental fotografier som tagits på Kårkulla under årens lopp. Bilderna projicerades på Kårkulla simhalls fönster. Simhallsbyggnaden ska nu rivas.
Kårkulla med alla sina boare och all sin personal har varit en viktig del av Pargas identitet och mänskliga kultur.
En tid stod organisationen som ett nordiskt exempel för hur vården kunde avmedikaliseras och bli mer likvärdig och inkluderande.
Tyvärr verkar alla, både tidigare och nuvarande personal, vara överens om att knappast någonting av den vårdfilosofi som rådde då längre finns kvar.
Kårkulla hade på den tiden en egen kulturell identitet som satte boarnas individuella behov och rätten till ett normalt liv i centrum för verksamheten och gjorde arbetet med dem till ett berikande gemensamt äventyr.
Tyvärr verkar alla, både tidigare och nuvarande personal, vara överens om att knappast någonting av den vårdfilosofi som rådde då längre finns kvar.
Vården har igen medikaliserats och styrs nu av samma regler som gäller för sjukhus.
Personer med funktionsvariationer behandlas som om de vore patienter och i stället för förmågan till mänskligt och respekterande bemötande kräver man nu av personalen att de ska kunna visa upp intyg på behörighet och uppdaterade kurser.
Genom att hänvisa till säkerhet, kvalitet och likabehandling har man på ett effektivt sätt omöjliggjort det som gör livet värt att leva och vårdarbetet meningsfullt.
Det här är alldeles sant och det är så hemskt att man blir förtvivlad.
Tack Janne och alla medverkande för en minnesvärd upplevelse!