Sångarens arbete handlar om virtuositet och stora känslor

Jussi Vierimaa
En leende kvinna.
Publicerad:

Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Känslor som i det privata är bångstyriga, plågsamma, kaotiska och odifferentierade får i musiken en tydlig form. Musiken skapar ordning i kaoset och ger ett tryggt utlopp och en trygg form för känslor.

Julimånad får jag fira i ett av mina favoritställen – vid mitt ”happy place” vid pianot. Med understöd av stiftelsen Musiikin edistämissäätiö (MES) repeterar jag inför sensommarens och höstens konserter.

Först ut är en italiensk afton i mitten av augusti i Åbo slott där jag tillsammans med en stråkkvartett och pianisten Jenna Ristilä framför italienska sånger och operaarior av tonsättare som Giacchino Rossini (1792–1868) och Gaetano Donizetti (1797–1848).

På repertoaren står främst musik från den italienska bel cantons guldålder i början av 1800-talet. De vackra melodierna, enkla formerna och möjligheten till att leka med rösten tilltar mig.

Tidigare var jag rädd för att sjunga denna virtuosa repertoar – rädslan för fel gjorde mig både klumpig och stel. Efter att jag hittat den fantastiska lilla boken Tennis – det inre spelet (på eng. The Inner Game of Tennis) av W. Timothy Gallwey började jag njuta av att sjunga koloraturer och av att utmana mig själv både fysiskt och mentalt.

Gallwey presenterar i sin bok på ett lättfattligt sätt sin grundidé att kroppen kan och kan lära sig mycket mer än vi tror, men att processen sker genom misstag och felsteg. Misstagen är alltså en nödvändig del av inlärningsprocessen.

Då jag under studietiden började utnyttja Inner game-tankesättet blev övningsprocessen rolig och inspirerande, och allt oftare började jag uppleva en känsla av flow, ett fritt skapande flöde.

Under konserten framför jag även en sång av Maria Malibran (1808–1836), en av sin tids stora operadivor. Hon var dotter till sångpedagogen Manuel García (d.ä.), en av bel cantons stora mästare. Tyvärr var fadern dominerande och rentav tyrannisk. Malibran hann under sitt korta liv framföra flera av Rossinis operaroller. Det var särskilt hennes syskon, sångpedagogerna Pauline Viardot och Manuel García (d.y.) som kom att föra bel cantons stilideal vidare.

Bel canton handlar om att förfina sitt hantverk. Jag upplever en nästan meditativ koncentration då jag övar skalor med metronom för att hitta en allt mer exakt rösthantering. Ännu tio år sedan gjorde jag liknande övningar med rynkad panna, men numera skrattar jag mig igenom dem.

Det finns en bubblande glädje i musiken. Även i de mer tragiska numren finns ett leende genom tårarna och den dramatiska höjdpunkten i en aria kan bli ett nästan frivolt spektakel.

För mig har varje sång sin egen ”inre koreografi” och övningsprocessen är den tid då jag upptäcker denna.

—Marika Kivinen

På repertoaren finns även ett längre verk av Ottorino Respighi (1879–1936), Il tramonto (Solnedgången) för mezzosopran och stråkkvartett. Respighi komponerade verket i början av 1900-talet till en dikt av P. B. Shelley (1792–1822). Den tragiska och ganska ödesmättade texten från början av 1800-talet har element av gotisk romantik.

Jag översätter texten och försöker förstå mig på dess konkreta och symboliska betydelser. Jag analyserar harmoniken och rytmiken i Respighis musik och försöker känna in vilka olika känslor musiken gestaltar och hur jag med min röst kan förmedla dessa.

För mig har varje sång sin egen ”inre koreografi” och övningsprocessen är den tid då jag upptäcker denna. Det handlar om att känna vad min kropp och min röst behöver göra för att skapa den ton, klangfärg och röstkvalitet som musiken kräver.

Medan jag dagligen arbetar med musiken, möter jag även de känslor som musiken gestaltar. Opera och klassisk sång innehåller ofta de starkaste känslorna, och uttryckssättet är oftare ”maximalistiskt” än minimalistiskt.

Men just här finns lockelsen, tror jag. Känslor som i det privata är bångstyriga, plågsamma, kaotiska och odifferentierade får i musiken en tydlig form. Musiken skapar ordning i kaoset och ger ett tryggt utlopp och en trygg form för desperation, kärlek, hat, rädsla, sorg, glädje och passion.

Här kan du läsa fler av Kivinens kolumner.

Sångare och doktorand i historia vid Åbo Akademi
Publicerad: