Vattnets vägar
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det finns floder i himlen – så kunde man översätta titeln på Elif Shafaks nyutkomna roman med den engelska titeln ”There are Rivers in the Sky”. Den brittisk-turkiska författaren Shafak, som ofta väver samman nutid och dåtid, sekulärt och sufiskt (islamsk mystik), världsliga detaljer och tillvarons djup i sina texter, hör till mina författarfavoriter.
Lyckan är stor då jag på tröskeln till semestern får besked från biblioteket att det är min tur att låna boken som jag reserverat för så länge sedan.
Boken har en vacker blåvit pärm med en stor vattendroppe och orientaliska guldmönster och den är tegelstenstjock, vilket gläder mig ytterligare: den kommer att räcka åtminstone över sommarens första Österbottenresa, kanske också den andra.
Girigt dyker jag in i berättelsen som följer människor i olika delar av världen under olika tider, livsöden som vävs samman av en enda liten vattendroppe. Först faller droppen i assyriernas konung Assurbanipals skägg, där han läser i sitt legendariska bibliotek i Nineve, långt före vår tideräknings början. Samma vattendroppe evaporerar snart i värmen, stiger upp till skyarna som ånga och ombildas till vatten igen, för att senare droppa ner på en nyfödd pojke med magiskt minne i Londons 1800-talsslum.
Småningom droppar den ner på en ung yasidisk flickas panna vid hennes dop vid floden Tigris och på en ung hydrologs nya hem på floden Themes i vår samtid.
Vatten är mitt element. Det är också sommarens element, då ofta förknippat med lek och lättja på stranden. Men vatten är också liv – ett livsvillkor som hotar sina då världen brinner av rekordhöga temperaturer och konflikter drivna av törst.
Kristendomen i alla dess skiftande former innefattar inte tron på reinkarnation, i alla fall inte på ett dogmatiskt plan. Forskningen visar ändå att många finländare inkluderar tron på återfödelse i sin livssyn.
Vattnets kretslopp är också en pånyttfödelse som resonerar med kristendomens berättelser om världens tillkomst: först var jorden öde och tom, men ”en gudsvind svepte fram över vattnet” och liv uppstod. Den stora floden, i sin bibliska form berättelsen om Noa och arken, är känd i många traditioner från forntida Mellanöstern.
Vattnet förstör, men blir början på något nytt.
Något att tänka på vid sommarens dopp, tänker jag: vattnet som lek och liv.