Vi behöver en EU-federation – nu!
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
EU och merparten av dess medlemsländer har vägrat att diskutera med Ryssland sedan februari 2022.
I februari 2025 förbereder Förenta staterna och Ryssland ett möte för att diskutera. Nu grämer sig EU och samma medlemsländer om de inte bjuds in.
För att sammanfatta går man först inte med på att tala och sedan blir man förargad om man inte får en möjlighet att tala.
Tänk om man i stället för att tigga talade med gärningar?
Det snabbaste sättet att få åhörare är att tillkännage att x antal EU-länder har undertecknat ett avsiktsprotokoll om att skapa en EU-federation före 31.12.2028.
Oavsett om det blir verklighet eller inte, och i vilken tidtabell och med vilken sammansättning, är en bisak. Det väsentliga nu är ett lugnt tillkännagivande.
Tillkännagivandet kan kryddas med slutklämmen: om en undertecknare av protokollet utsätts för aggression av en tredje part under övergångsperioden, kommer aggressionen att besvaras med samma beslutsamhet som om aggressionen riktar sig mot en federation som ännu ligger i sin linda.
Denna stora nya statliga aktör skulle utgöra ett avskräckningsskydd vid sidan av Natos artikel 5.
Samtidigt skulle förhandlingar inledas om EU-federationens medlemskap i Nato, och federationens delstater som hör till Nato skulle vid samma tidpunkt utträda ur Nato 31.12.2028.
Alternativt skulle EU-federationen inom något tidsintervall eftersträva bilaterala avtal om försvarssamarbete med Förenta staterna, Kanada, England, Turkiet och andra eventuella länder.
De stater som går med i federationsprocessen och sedermera EU-federationen skulle köpa förstärkningar för sitt försvar av Förenta staterna fram till 31.12.2034.
Den tiden måste räcka till för att organisera ett eget prestationsdugligt försvar.
Från och med 2035 skulle EU-federationen utgöra Natos ryggrad på den europeiska sidan medan Turkiet och britterna utgör den starka förlängningen på denna ryggrad.
Kanske det nu även vore läge att balansera relationen med Förenta staterna?
Till största delen är EU-områdets bristfälliga försvarsförmåga självförvållad.
En del förklaras dock av den politik som Förenta staterna har bedrivit: i 80 år har landet styrts med vetskap om att de europeiska vännernas svaghet på denna punkt är synonymt med lojalitet.
Det är ett unikt ögonblick för EU-federationen att se dagens ljus även ur en inrikespolitisk synvinkel.
EU-idealisterna skulle äntligen få som de vill.
EU-realisterna i sin tur ser Förenta staternas exempel: Varför skulle inte EU-federationens politiska hegemoni i något skede övergå i händerna på EU-realisterna?
Tanken om en federation framstår i en ny dager.
Tiden är mogen också i och med att Tyskland och Europa äntligen får ledarskap i Friedrich Merz.
Polen är knappast svårt att övertyga.
I Frankrike kan det finnas en mer utbredd och överraskande grundad positiv inställning än vi kanske anar.
Nästan 80 procent av fransmännen ansåg att valet av Trump var oönskat, bland dem till exempel Marine Le Pen och Jordan Bardella.