Svenskan i välfärdsområdena – ett språk för patienter eller ett hinder för effektivitet?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I en tid då välfärdsområdena i Finland går igenom stora strukturella reformer, väcks en fråga som få öppet vågar diskutera: är det tvåspråkiga Finland ett verkligt ideal i vården, eller har svenskan blivit ett byråkratiskt alibi som bromsar effektiviteten?
Språklagen säger tydligt att den enskilda har rätt till service på sitt eget språk, finska eller svenska. Men verkligheten i många välfärdsområden – särskilt utanför Nyland – vittnar om något annat.
Vårdpersonal med svenska språkkunskaper är svårfångade, och även när strukturer för svenskspråkig service finns på papper, haltar den i praktiken.
Detta blir särskilt tydligt i vården av äldre och i vårdtjänster för personer med funktionsnedsättning, där kommunikation är en central del av trygghet och delaktighet.
Frågan är inte bara juridisk utan djupt etisk. En äldre demenspatient i Jakobstad ska inte behöva navigera bland finskspråkiga blanketter eller förlora kontakt med sin omvärld på grund av att språket glider dem ur händerna.
En ung vuxen med intellektuell funktionsnedsättning i Åboland har rätt att förstå sin socialarbetares beslut utan tolk eller översättning.
Kritiker hävdar att tvåspråkigheten är en broms för ett effektivt system. Men effektivitet får inte stå i motsats till rättvisa.
Problemet ligger inte i rätten till service på svenska, utan i ledningens ovilja att prioritera det. Istället för att fråga om vi har råd med svenskan, borde vi fråga oss: Har vi råd att inte respektera grundläggande rättigheter?
Om välfärdsområdena vill vinna medborgarnas förtroende måste de göra språkrättigheterna till en faktisk grund, inte ett pynt i strategiska dokument.
Det kräver resurser, utbildning och främst en vilja att se mångfald som en tillgång, inte ett hinder.
Svenskan är inte problemet. Bristen på politiskt mod och praktisk vilja är det verkliga hindret.