”Varför kommer de hit för att studera sjöfart?”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Finland har lyckats skapa en positiv bild av utbildningen här – då borde vi också kunna möta utländska studerande med välvilja.
”Varför kommer de hit?”
Frågan avslöjar kanske mer om vår misstänksamhet än om deras motiv.
För i grunden gör utländska studerande exakt det som finländare alltid har gjort – och vi själva är förvånansvärt blinda för hur attraktiv och högklassig vår utbildning faktiskt är.
Orsaken till studier i Finland varierar, förstås. En del flyr krig, andra har kommit hit genom kärlek och en del för att främja sin karriär.
Många av våra studerande har en lägre behörighet inom sjöfart och kommer för en högre examen och, senare, högre sjöfartsbehörighet.
Fenomenet ”utländska studerande” är knappast märkligare än att många från Finland vill främja sina karriärer genom studier utomlands – varför åker finländare till Väst- och Centraleuropa, Norge och så vidare för studier?
En del modiga(re) åker till länder med språk de inte kan, på samma vis som exempelvis lankeser som kommer till Finland.
Vad är då orsaken till att vi undrar varför utlänningar vill studera här? Gissningsvis är vi alla påverkade av narrativet ”dom kommer hit för att få bidrag”.
Därför kanske vi förhåller oss skeptiskt till utländska studerande.
Sjöfartsutbildningen vid Aboa Mare har avancerad teknisk utrustning som utnyttjas både för utbildning och forskning, utveckling och innovation.
Men studerande från till exempel Nigeria eller Bangladesh bör betala för sina studier.
De betalar förmodligen studierna med ”egna” pengar och många också delvis genom att arbeta här medan de studerar.
De använder inte ”finska skattemedel”.
Tvärtom, de bidrar till vårt samhälle. Ifall Finland går på vinst eller förlust vill jag inte ens försöka diskutera – den frågan är fel ställd. Vem kan säga vad som finns under strecket år 2050?
Och studerande kan väl inte belastas för att de är berättigade till (överlevnads-)bidrag ifall de råkar i svåra situationer? Det skulle vara märkligt.
Vi har högklassig utbildning; tror vi på det själva? Sjöfartsutbildningen vid Aboa Mare har avancerad teknisk utrustning som utnyttjas både för utbildning och forskning, utveckling och innovation.
Finland har lyckats skapa en positiv bild av utbildningen här – då borde vi också kunna möta utländska studerande med välvilja.
Sådana simulatorer finns inte i överflöd, allra minst i fattigare länder.
Prestigefyllda rederier, kunder från kort sagt hela världen, anlitar våra tjänster – varför skulle inte studerande göra det? Det kan också sägas att lärarna är högt utbildade, och att yrket knappast är någon ”sista utväg” – snarare tvärtom.
Finland har lyckats skapa en positiv bild av utbildningen här – då borde vi också kunna möta utländska studerande med välvilja.
Tänk om de till och med skulle stanna efter avslutad utbildning, i ett land med två obegripliga språk och kalla, mörka vinterhalvår.
Egentligen är det bara ett språk som är obegripligt.
Eftersom utbildningen för icke finländare ges på engelska blir det i praktiken lättare att lära sig svenska.
Tyvärr utnyttjas den svenska möjligheten alltför lite i södra Finland – vid Novia i Vasa gör man det, till exempel genom att integrera vårdare på svenska.
Själv studerade jag utomlands ibland för att jag fick chansen, ibland för att jag helt enkelt ville åka.
Och, årskullarna i Finland blir mindre. Det finns plats vid högskolorna.
Vi har alla våra livshistorier och fattar beslut av olika skäl.
Själv studerade jag utomlands ibland för att jag fick chansen, ibland för att jag helt enkelt ville åka.
Det finns säkert sådana som studerat utomlands av mer karriärmässiga skäl, eller som ett resultat av mer strukturerat planerande, men så upplevde inte jag mina val. Kanske för att jag inte var tvungen att betala själv…
Min poäng är – ifall vi förhåller oss öppet och välkomnande till utländska studerande, på samma sätt som man förhöll sig till mig då jag studerade utomlands, så skapar vi mycket glädje här i världen.
Här kan du läsa fler kolumner av Peter Björkroth.