Putins krigsfiasko urholkar Rysslands fundament och framtid

Också ett folk, som i historien ständigt drabbats av sina storhetsvansinniga ledares terrorpolitik, har en gräns.

Den femte krigsvåren i Ukraina är åtminstone på en punkt olik de tidigare fyra. Det ryska folket börjar tappa tålamodet med Kreml. Illusionen av en överlägsen militärstyrka har spruckit. Putins motiv bakom kriget, som skulle ta tre dagar men pågått i 1 500, känns för allt fler ryssar som det vi vetat: ihåligt.

Den humanitära prislappen saknar proportioner. 1,3 miljoner döda och skadade soldater – 25 000 i månaden – har hämtat in kriget och sorgen i tiotals miljoner ryssars liv. Just nu stupar fler soldater än de som rycker in.

En miljon ryssar, många högutbildade, har flyttat sedan vintern 2022.

Också ett folk, som i historien ständigt drabbats av sina storhetsvansinniga ledares terrorpolitik, har en gräns. Måste man tåla ännu ett köttkvarnskrig där unga liv offras i brist på strategisk kompetens? Hur mycket lögner kan ett folk ta emot?

Därför ökar också antalet deserteringar. Unga som känner mobiliseringens skugga över sina framtidsplaner drar i väg. En miljon ryssar, många högutbildade, har flyttat sedan vintern 2022. Den största emigrationsvågen, tillika hjärnflykten, sedan Sovjetunionens fall, drabbar arbetskraftens volym och kvalitet. Tala om Putineffekt.

Också kapitalflykten fortsätter och det pinsamma beroendet av Kina ökar. Rubeln är svag och budgetunderskottet växer. Den ”välfärdsfond” man byggde upp för socialutgifter blev krigskassa och är snart tömd. Oljeintäkterna räcker inte längre för det utdragna kriget, låt vara att Trumps Iranäventyr med stigande oljepriser kom som en skänk från ovan.

I denna sin självpåtvingade återvändsgränd väljer Putin att öka varvtalen i krigsekonomin. Innerst inne måste han inse hur galet allt är.

Så låt oss återkalla i minnet vad Putin ville med kriget. Alltså det krig han alltjämt kallar ”specialoperation” – att kalla det ”krig” är kriminaliserat såsom ”falsk information om de väpnade styrkorna” och kan ge 15 års fängelse.

Med sitt högst personliga krig, uselt förankrat i den övriga statsledningen, ville ju Putin ”avnazifiera” och demilitarisera Ukraina. Han ville förhindra Kievs västorientering, särskilt EU och Nato. Han ville inte att Nato igen växer österut.

Vad fick han? Ledningen i Kiev sitter kvar, ingalunda lett av en nazist utan samma jude som folket valde 2019. Ukraina har rustat upp sin försvarsindustri till en av de starkaste i Europa. Vädrar medlemskap i EU om ändå inte Nato.

Men Nato utvidgades ju nog – med Finland och Sverige. Det hade inte skett, åtminstone inte just nu och inte så snabbt, om inte Putin visat hur lite han respekterar en annan av sina grannars allianslöshet.

Putins strategiska öga har starr och hans auktoritet dalar.

Därför håller Putin nu på att förlora allt kriget i Ukraina gäller – kanske också själva kriget. Inte i dramatisk kollaps, men i en långsam urholkning av landets militära, ekonomiska, politiska och moraliska fundament.

Putins strategiska öga har starr och hans auktoritet dalar. En kvittens på detta är underrättelserapporterna om hur han, rädd för sitt liv eller en maktkupp, isolerar sig allt mer i sin bunker. På himlen ovanför flyger smarta ukrainska drönare mot ryska mål – inne i Ryssland.

Ett land som bränner sina resurser, sin befolkning och sitt rykte i ett meningslöst imperialistiskt projekt kommer att betala ett dyrt pris under en oöverskrådlig framtid.

Då Putin kom till makten år 2000 doftade Kremls korridorer av vodka och dyrt rakvatten från blivande oligarker, som armbågat till sig privatiseringskuponger i tombolan för lojala svärsöner.

Ett kvartssekel senare är Putin en ny Stalin. Offrar sitt eget folk för historiska tvångsnarrativ, kväser eller likviderar all opposition, slutar lita på sina närmaste, förbittras i duett med sin spegelbild. Vilka innersta tankar den bilden bjuder sin betraktare på i dag kan man bara gissa.

Ryssland är inte bara på väg att förlora ett krig. Ryssland förlorar sin framtid. Ett land som bränner sina resurser, sin befolkning och sitt rykte i ett meningslöst imperialistiskt projekt kommer att betala ett dyrt pris under en oöverskådlig framtid.

Ukraina slåss för sitt liv. Kreml slåss för en fantasi som inte ens de egna längre tror på.

Här kan du läsa fler kolumner av Stefan Wallin.