Pratar vi för lite om vad som bygger psykisk hälsa?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Solstrålarna värmer skönt efter det uppfriskande doppet. Jag halvsover i solstolen och funderar på om jag skall ta en kopp kaffe till.
Osökt går mina tankar tacksamt till förmånen att ha semester och hur härligt det är att veta att jag några veckor framöver kommer få umgås lite mera med min familj, läsa böcker, vara ute...allt det där som jag vet att jag mår bra av.
”Hur dåligt mår du?” ”Vad är det som gör att du mår så dåligt?” Det finns mycket information om vad psykisk ohälsa är, hur man känner igen ångest och vad tecken på depression är.
Vi har gjort mycket för att förbättra kunskapen om psykisk hälsa och idag förstår många fler vikten av att vid behov uppsöka hjälp. Den här kunskapen räddar liv och frågorna som ställs är exempel på frågor för att bättre förstå bakgrunden till psykisk ohälsa och för att välja rätt behandling.
Samtidigt undrar jag om det fortfarande idag fokuseras så mycket på orsakerna till psykisk ohälsa att vi rent av glömmer bort att undersöka vad det är som stärker och bevarar psykisk hälsa?
Att vi idag minskat stigmat kring psykisk ohälsa och ökat sannolikheten att unga söker hjälp i tid kan ses som en vinst i sig. Tyvärr kan man ändå i dagens vårdprocess ibland urskilja ett mönster: den unga screenas, bedöms, kartläggs och får ibland en diagnos. Men sedan följer ofta en lång väntan på att få påbörja behandling och på att få hjälp att påverka sitt mående.
Paradoxalt nog verkar det ibland vara så att ju större lidande och mer komplex problematik en ung person har, desto längre blir väntetiden. Samtidigt finns det, oavsett livssituation eller diagnos, nästan alltid saker man kan göra under tiden. Genom att fokusera på sådant som stärker hjärnan och den psykiska hälsan i vardagen kan vi själva och med hjälp av andra påverka vårt mående. Men kommer vi ihåg att lyfta fram den möjligheten?
En del forskare talar om ”den mentala hälsokrisen” för att beskriva omfattningen och ökningen av självrapporterade psykiska symptom och vårdkontakter idag. Om vi fortsätter så här så finns det forskning som tyder på att hälften, eller mer, av befolkningen någon gång under sin livstid kommer att uppfylla kriterier för en psykiatrisk diagnos. Statistiken väcker nog frågan om hur vi ska tänka och förstå var gränsen för psykisk sjukdom och normal mänsklig sårbarhet ska gå. Det påminner oss också om vikten av att skilja mellan att man talar om psykisk hälsa och hur man talar om det.
Hur vi pratar om psykisk hälsa på samhällsnivå påverkar vilka normer, förväntningar och berättelser som blir dominerande. Om vi vill förstå och stärka hälsa, borde vi kanske fokusera mera på att identifiera just det som vi vill nå med våra insatser och vård; det vill säga hur vi främjar välbefinnande, funktionsförmåga och delaktighet. Salutogent, hälsofrämjande tankesätt handlar om just detta; att fokusera på vad som möjliggör hälsa i livet.
”Vad är det som får dig att må bra?”, ”Vilka resurser har du?” och ”Vad hjälper dig när du har det svårt?” är frågor som hjälper oss att hitta svar på vad det är som gör oss starkare.
I praktiken handlar det om att komplettera fokus på att känna igen och behandla psykisk ohälsa med ett tydligt hälsofrämjande fokus som innebär att stärka människans egna resurser och förmåga att hantera livet. Det skulle inte behöva betyda att vi talar mindre om psykisk ohälsa när den finns, men vi kunde helt enkelt bli bättre på att också prata om vad det är som gör att människor, även när livet är svårt, faktiskt kan hantera livets utmaningar och ändå utveckla hälsa och mening. Genom att prata mera om hur vi bygger psykisk hälsa och motståndskraftiga hjärnor ger vi en mera realistisk bild av psykisk hälsa som ett kontinuum och flyttar fokus på att vi själva har en möjlighet att påverka och stärka vårt eget mående. Det ökar vår gemensamma motståndskraft och skapar bättre förutsättningar för att främja psykisk hälsa överlag i vårt samhälle.