En torsdag i veckan kan göra under

Musik har följt mig genom hela livet. Jag har spelat piano – ibland mer, ibland mindre regelbundet – ända sedan jag som lintott konstaterade att gitarr inte var något för mig.

Men musiken fanns där också utanför notböckerna och körpappren, som en självklar del av gemenskapen inom släkten.

Vid våra familjeträffar uppstod allsången nästan av sig själv. Det behövdes ingen sångledare eller planering. Det fanns så gott som alltid någon som plockade upp ett instrument eller började nynna på en sång. Sedan hängde resten på.

Det var inget högtidligt. Bara något vi gjorde. En gemensam klangbotten för livet.

I många år var jag och en kompis inofficiellt utsedda roadare åt våra pojkvänners band – vi redde ut kablar, släpade förstärkare och fick i gång gänget på dansgolvet. Men tanken på att själv spela i band hade nog aldrig ens slagit mig.

Tills för ungefär ett år sedan, när en kompis frågade om jag ville vara med i en kombikurs för att starta ett ”ladyrockers”-band.

”Jo, varför inte?” svarade jag – utan att ana hur mycket det skulle komma att betyda.

I september träffades vi för första gången och förra veckan stod vi på scen för första gången. Det lät knappast perfekt, men kändes helt rätt.

Torsdagskvällarna då vi haft våra träningar blev snabbt veckans höjdpunkt. Jag har nog aldrig spelat och sjungit så mycket som under de senaste månaderna.

Det är något med musiken, att få öva, misslyckas och hitta rätt, som både jordar och lyfter på samma gång.

Vi lever i en tid där det mesta ses som en prestation som kan mätas. I tempo eller avkastning. Likes, tid eller kilogram. Det gäller också våra fritidsintressen. Om du virkar, starta ett konto på Instagram. Om du springer, sikta på maraton. Om du spelar ett instrument, varför inte lägga upp något på Spotify?

I ett sådant klimat känns det nästan radikalt att göra något utan krav. Att göra något bara för att det är roligt.

Så mänskligt. Och så befriande.

Det är klart att det känns extra roligt när vi hittar rätt toner och allt sitter. När instrumenten, takten och sången klickar. Men många är de gånger när vi skrattat av att något gått fel – när vi glömt texten, börjat i fel tonart eller tappat bort oss helt.

Det är därför våra medborgarinstitut, våra arbis och våra föreningar spelar en så oerhört viktig roll. De är inte bara platser för kvällskurser i akvarell, spanska eller bugg. De är strukturer som håller möjligheten till livslång nyfikenhet, glädje och gemenskap vid liv.

Men de uppstår inte ur tomma intet. De kräver resurser, lokaler, och framför allt människor. Människor som väljer att ge av sin tid, sin kunskap och sitt engagemang, för att andra ska våga pröva sina vingar.

Utan dem – inga ladyrockers, inga bugglektioner eller torsdagskvällar att längta till.

Samtidigt ser vi hur kulturen och den fria bildningen ifrågasätts och får minskade resurser. Det är oroande.

För just när världen känns som mest splittrad, när algoritmer styr vår uppmärksamhet och tempot skruvas upp, då behövs dessa rum som allra mest. Rum där vi får mötas i något så enkelt och så viktigt som en sång eller ett ackord.

Det finns en sorts frihet i att göra något utan annan orsak än att man helt enkelt vill. Att våga vara nybörjare som vuxen. Att få utvecklas utan krav.

Det är den friheten vi måste värna om – inte bara för individens skull, utan för samhällets.