Finland får inte hänga efter i cancervården

När det gäller cancervård är det helt avgörande att cancer upptäcks i tid. Här spelar primärvården en central roll.

Vi finländare lever allt längre. Det är i sig en positiv utveckling och ett tecken på hur väl vår sjukvård har utvecklats. Samtidigt ökar förekomsten av olika sjukdomar när vi lever längre.

Experter räknar med att antalet cancerfall kommer att öka, och därför har man under den här regeringsperioden utarbetat den första nationella cancerstrategin. Strategin lyfter fram att samhället måste förbereda sig för den här utvecklingen.

I våras kunde vi ta del av Yle MOT:s avslöjanden om att Finland ligger efter i cancervården för flera cancerformer jämfört med de övriga nordiska länderna. Det är sant att vi hör till världstoppen när det gäller att bota bröstcancer, men när det gäller lungcancer ligger vi efter våra nordiska grannar.

Det här borde få oss politiker att reagera.

Det är bra att en nationell cancerstrategi nu finns, men utan tillräcklig finansiering riskerar den att bli ett dokument som samlar damm i en skrivbordslåda. Därför måste finansieringen tryggas i samband med nästa regeringsförhandlingar.

Jag vill särskilt lyfta fram vikten av tidig diagnostik samt satsningar på läkemedelsforskning och införandet av nya behandlingar. När det gäller cancervård är det helt avgörande att cancer upptäcks i tid. Här spelar primärvården en central roll.

I takt med att vi etablerar den nationella egenläkar- och egenskötarmodellen tror jag att patientens eget vårdteam lättare kan upptäcka förändringar i hälsotillståndet över tid och vid behov remittera patienten till vidare undersökningar.

I dag tar det alltför lång tid att få en läkartid inom den offentliga vården, vilket kan leda till att människor avstår från att söka vård trots förändringar i sitt hälsotillstånd.

Vi borde också göra det enklare att delta i förebyggande undersökningar och sänka åldersgränsen för bröstcancerscreening. Västra Nylands välfärdsområde har gått i fel riktning när man centraliserat mammografin till tre servicepunkter, vilket bland annat har drabbat Hangö.

HBL kunde i somras avslöja att antalet kvinnor som deltar i mammografiscreening har minskat då servicen centraliserats. Det är inte överraskande, utan ett tydligt bevis på att förebyggande vård prioriteras enklare bort när den blir mindre tillgänglig.

En annan konkret fråga gäller brister i den utrustning som finns inom primärvården. En så kallad CT-apparat (datortomograf) behövs bland annat för att undersöka misstänkta fall av lungcancer. I Finland finns sådana apparater sällan i anslutning till primärvården. Här finns 1,8 CT-apparater per 100 000 invånare, medan motsvarande siffra i de övriga nordiska länderna ligger mellan 2,4 och 2,9. Det visar tydligt att Finland halkar efter när det gäller diagnostiken av cancer.

Även läkemedlen måste stå i fokus. Cancervården utvecklas snabbt internationellt och i framtiden kommer enklare cancerbehandlingar i allt större utsträckning att kunna ges inom hemsjukvården. När cancer blir vanligare utvecklas också nya läkemedel som Finland måste kunna ta i bruk snabbare.

Tyvärr har vi även här byggt upp en onödig byråkrati. I dag får finländska patienter vänta betydligt längre på nya behandlingar än patienter i flera andra nordiska länder. Den genomsnittliga tillgångsfördröjningen för nya läkemedel är 448 dagar i Finland, jämfört med 268 dagar i Danmark. För en cancerpatient och de anhöriga kan en dylik väntetid vara avgörande.

Jag hoppas att vi som land blir bättre på cancervården, särskilt när det gäller att diagnostisera cancer i ett tidigt skede. Tyvärr stöder dagens vårdmodell inte det synsättet, eftersom finansieringen inte i tillräcklig utsträckning styrs mot förebyggande arbete.

Det är självklart att all cancervård inte kan erbjudas överallt. Viss expertis måste centraliseras. I Egentliga Finlands välfärdsområde är det enligt mig positivt att enklare cancerbehandlingar kan erbjudas i Loimaa och Nystad. Därför är det märkligt att motsvarande behandlingar inte längre erbjuds vid Raseborgs sjukhus. Där gavs enklare cancerbehandlingar fram till slutet av 2024, men HUS valde att centralisera verksamheten till Mejlans med hänvisning till patientsäkerheten.

Med tanke på den internationella utvecklingen framstår den motiveringen som tveksam, särskilt när Varha har visat att motsvarande behandlingar kan ges patientsäkert vid mindre enheter. När serviceplanen för Raseborgs sjukhus nu utarbetas hoppas jag att möjligheten att återinföra enklare cancerbehandlingar granskas på nytt. För den som bor i Hangö eller Bromarv är det en stor belastning att resa till Helsingfors flera gånger i veckan för behandlingar som kunde ges betydligt närmare hemmet.

I somras väckte finansieringen av cancerläkemedel debatt. Det är viktigt att klargöra att ingen finländare behöver betala mer för sina mediciner. Problemet har i stället varit att välfärdsområdena agerat felaktigt genom att debitera FPA för läkemedlen. I höst ska finansieringsmodellen ses över så att liknande oklarheter inte uppstår igen och att alla får den medicin de behöver.

Samtidigt är detta ett konkret exempel på de problem som vårdreformen har skapat. Välfärdsområdena försöker styra över sina kostnader på FPA. Det syns bland annat inom patienttransporterna.

Om välfärdsområdena centraliserar servicen hamnar taxikostnaderna hos FPA. Det leder till att välfärdsområdet inte ens har ett ekonomiskt incitament att fundera på om det vore klokare att ordna vården närmare patienterna. I slutändan är det vi skattebetalare som står för notan, samtidigt som resultatet riskerar att bli en mindre människonära vård till en högre kostnad. Det är något jag hoppas att vi nationellt kan ändra på.

Jag hoppas att vi som land blir bättre på cancervården, särskilt när det gäller att diagnostisera cancer i ett tidigt skede. Tyvärr stöder dagens vårdmodell inte det synsättet, eftersom finansieringen inte i tillräcklig utsträckning styrs mot förebyggande arbete. Det är ett stort strukturellt problem som den parlamentariska arbetsgruppen, som ser över framtidens vårdmodell, bör ta itu med.

Här kan du läsa fler kolumner av Henrik Wickström.