Vilsen i Harare

För en dryg månad sedan hände det igen. Jag satt i framsätet på en Pink Nissan Note påväg in mot Harare, Zimbabwes huvudstad. Det var förvisso min första resa till det sydafrikanska landet – förr känt under namnet Rhodesia eller Sydrhodesia – men det var känslan som var bekant från tidigare: hur hade jag egentligen hamnat här?

Som vanligt finns det både ett enkelt och ett mer komplicerat svar. Som en del av min nuvarande forskning skulle jag delta i den sydafrikanska historikerkongressen som ordnades vid University of Zimbabwe. Men jag hade inte rest över 10 000 km enbart för att hålla en 15 minuters presentation. Den var visserligen viktig, men endast en liten del av målsättningen.

Min känsla av vilsenhet kommer som oftast när jag landat i nya orter, då jag till exempel anlänt till sydafrikanska Pretoria, Johannesburg, Bloemfontein, Port Elizabeth eller Kapstaden. Egentligen slår den till i en specifik övergångsstund: på flyget reser du tillsammans med hundratals andra, i bilen på väg in mot slutdestinationen är du för första gången på din helt egna väg.

Kongressen blev en succé. Sällan har jag blivit så hjärtligt emottagen av både nya och gamla kolleger. Om du jobbar med globala frågor är det avgörande att hitta mötesplatser där du kan koppla till det lokala, till dem som har djupare förståelse och kunskap om den historiska utvecklingen i området.

Globalisering betyder att vi inkluderar nya områden i vår forskning; dekolonisering betyder att vi verkligen lyssnar på dem som baserar sin historieuppfattning på helt annorlunda erfarenheter och utgångspunkter.

I södra Afrika är det framförallt den europeiska kolonialismen och den därpå följande exploateringen som återspeglar sig i förståelsen av olika globala fenomen.

Därför är det så viktigt att diskutera hur fascismen har uppfattats i globala syd. Som min sydafrikanska kollega George Bishi visat, karaktäriserade Sydrhodesias vita styre under Ian Smiths ledarskap under 1960–70-talen som fascistiskt och nazistiskt av den nationella frihetsrörelsen.

Vad minns vi om kampen mot fascismen: vem blir ihågkommen, vilka minnen blir marginaliserade, vilka idéer och praktiker har glömts bort? Och framförallt: vad händer då vi för samman minnet av fascismen och kolonialismen genom ny arkivforskning?

Från europeisk synvinkel kan detta verka långsökt, men för dem som stått på andra sidan historien har det varit betydelsefullt att ta i bruk fascism-begreppet. Det visar att fascismen har spelat roll i (för oss) otippade sammanhang. Vår uppgift är att lyssna och ta dessa perspektiv på allvar.

Efter en vecka i Harare fortsatte min resa till Johannesburg för att forska i arkiven. Om jag i Harare kunde ta en långpromenad i stadens centrum och känna mig trygg, är verkligheten i Johannesburg en helt annan.

Oroligheterna och xenofobin i Sydafrika blir dagligen värre och sista juni utgjorde kulmen för anti-immigrations rörelsens krav på att afrikanska invandrare skulle lämna landet. Förra gången dylika ultimatum lades fram år 2008 ledde det till kravaller med 62 dödsoffer.

Rädslan var kännbar i luften. Då jag åkte genom staden till arkivet var gatorna så gott som ödelagda. Som tur skedde inget värre denna gång, men sedan dess har de våldsamma demonstrationerna fortsatt – nya former av fascism verkar ta form.

Jag var i Johannesburg för att hitta spår av något som egentligen har glömts bort. Att det vita styret i före detta kolonier under 1900-talet beskrevs som en form av fascism. Det är relationen mellan minne och historia som intresserar mig just nu.

Som litteraturvetaren Aleida Assmann en gång reflekterade: vad är egentligen relationen mellan det kollektiva minnet och arkivet? Arkivet finns tillgängligt för specialisterna, men bara genom att forska i arkivet kan nya minnen grävas fram, ihågkommas och föras fram till det kollektiva medvetandet. Det är just rörelsen mellan minnet och arkivet som fascinerar mig.

Vad minns vi om kampen mot fascismen: vem blir ihågkommen, vilka minnen blir marginaliserade, vilka idéer och praktiker har glömts bort? Och framförallt: vad händer då vi för samman minnet av fascismen och kolonialismen genom ny arkivforskning?

För att föra diskussionen framåt kommer mitt projekt att ordna tillsammans med föreningen “Historiker utan gränser” ett öppet diskussionstillfälle vid Tiedekulman Stage vid Helsingfors universitet den 11 september. Min förhoppning är att jag därmed kan förena intrycken från Harare med vår egen historieuppfattning och därmed fördjupa förståelsen av både fascismen och kolonialismen som globala fenomen.

Här kan du läsa fler kolumner av Kasper Braskén.