Herdens ledarskap
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
I dag firar vi herdens söndag. Det är en helt vanlig helgdag, men för mig är den speciell.
För 73 år sedan, en vårdag 1952, höll jag nämligen som teologie studerande mitt livs första gudstjänst. Det skedde på herdesöndagen i Sockenbacka kyrka.
I Bibeln beskrivs Gud med hjälp av bilder, liknelser, symboler. Han förliknas vid en far, en klippa, en källa. Där talas om Guds ansikte och Guds händer.
Den rikssvenska professorn och biskopen Gustav Aulén sade träffande att symbolerna är trons modersmål.
En av de vanligaste gudssymbolerna i Bibeln är herden. Många har den så kallade herdepsalmen i Bibeln som sitt käraste bibelställe: ”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig … Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg…”(Psaltaren 23).
Herden är en av de innehållsrikaste gudssymbolerna i vår bibel.
Herden är ledare för sin hjord, lämnar den aldrig, är hela tiden närvarande, natt och dag, i regn och rusk, i lätta tider och svåra, i trygga tider och farliga. Ständigt försvarar han sin hjord. Han är beredd att t.o.m. offra sitt liv för sina får.
En gång sade Jesus när han presenterade sig och förutsåg sitt öde: ”Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren” (Jh 10:11).
Dessa år får vi i seminarier och böcker ta del av olika ledarskapsfilosofier. När gamla tiders herdar vandrade med sina hjordar hade de inga teorier om ledarskap att hålla sig till. Men de ledde sin hjord på ett deltagande och närvarande sätt, som kan tävla med dagens finaste läror om ledarskap.
Äldre tiders goda herde visste nämligen var han skulle vandra i förhållande till sin hjord.
Ibland gick han framför hjorden och visade väg. Det gjorde han då han tillsammans med hjorden sökte efter gröna ängar och friska källor. Där framme gick han då rövarna, vilddjuren och de branta stupen hotade. Där gick han när han med hjorden sökte skydd mot nattens köld och faror. Där gick han med sin stav, som syntes långa vägar och gav hjorden ledning och trygghet.
Ibland gick herden mittibland fåren. Där rörde han sig när inga faror hotade och fåren visste vägen. Där gick han för att på nära håll se efter hur fåren hade det, om där var några som hade problem, kanske svårt att orka.
Ibland gick herden allra sist för att se efter om något får blivit efter på vägen. Saknades något, lämnade han hjorden och begav sig ut för att söka det. Kanske hade det skadat sig. Då bar han det.
Sådant var den goda herdens ledarskap. Det hade jag i tankarna då jag med herdestaven i hand installerade kyrkoherdar i Borgå stift under 70-talet och hörde någon av assistenterna läsa Bibelns ord till församlingsledarna: ”Varen herdar för Guds hjord, som I haven i eder vård…” (1 Petr 5:2).