Långtidssjukas kostnadsbörda är stor och tillgången till vård sämre än för andra
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Läkarbesök, läkemedel, hjälpmedel och andra tilläggskostnader är en tung ekonomisk börda för många långtidssjuka. Det är en aspekt som fortfarande diskuteras för lite.
När det talas om långtidssjukdomar och folksjukdomar lägger man ofta fokus på de samhällskostnader som uppstår.
Betydligt mindre uppmärksamhet får däremot de ekonomiska påfrestningar som sjukdomen innebär för patienten själv. Läkarbesök, läkemedel, hjälpmedel och andra tilläggskostnader är en tung ekonomisk börda för många långtidssjuka, en aspekt som fortfarande diskuteras för lite.
Enligt en enkät som patientorganisationerna genomförde i fjol upplever nästan hälften (47 procent) av de långtidssjuka att sjukdomens kostnader är en ganska eller mycket tung ekonomisk börda.
År 2017 var motsvarande siffra 34 procent.
Allt fler tvingas dra ner på andra viktiga utgifter eller skjuta upp nödvändiga läkemedelsinköp och läkarbesök.
I samma undersökning uppgav 36 procent att de skjutit upp inköp av läkemedel, 22 procent avstått från andra nödvändiga produkter och 38 procent skjutit upp användningen av social- och hälsovårdstjänster, allt på grund av de höga kostnaderna.
Utgifterna för långtidssjuka har ökat markant.
Allt fler tvingas dra ner på andra viktiga utgifter eller skjuta upp nödvändiga läkemedelsinköp och läkarbesök.
De bakomliggande faktorerna är den höga allmänna inflationen samt statliga beslut såsom höjd moms på läkemedel och ökade klientavgifter inom social- och hälsovård tillsammans med höjda självrisker i avgiftstaken.
Målet för politiken bör vara att trygga välfärden, särskilt för dem som redan befinner sig i en utsatt position.
Förutom de höga kostnaderna har de långtidssjuka också en större utmaning med att alls få vård samt problem med tillgänglighet och flexibiliteten i vården enligt Institutet för hälsa och välfärds undersökningen Finsote 2020.
60 procent av de långtidssjuka uppgav att de haft svårigheter med att få vård. För hela befolkningen var motsvarande siffra 40 procent.
Problemen är särskilt påtagliga för dem vars hälsa och ekonomi redan är sämre än genomsnittet.
I stället för en politik som höjer kostnaderna ytterligare krävs en reform av avgiftstaken, satsningar på utvecklingen av social- och hälsovårdstjänsterna samt en förbättrad kontinuitet i vården.
För att minska den ekonomiska bördan för långtidssjuka och äldre bör avgiftstaken slås samman och periodiseras. En sammanslagning gör det möjligt att se vårdkostnaderna som en helhet och en periodisering jämnar ut kostnadstopparna i början av året.
Avgiftstaken bör också vara rimliga, ingen ska behöva välja mellan mat och medicin. Samtidigt behövs tillräckliga resurser till välfärdsområdena för att trygga tillgången till vård samt en fungerande modell med egen husläkare och egen skötare som säkerställer kontinuitet och tillgång till vård.
Här kan du läsa fler kolumner av Eeva-Johanna Eloranta.