Var och en har sin plats, men rör sig tillsammans

Det är tidig morgon, och solen har precis börjat synas genom grenverket.

Jag sitter på verandan till sommarstugan, med kaffekoppen i handen och blickar ut över havet. Vattnet ligger stilla, nästan andäktigt, som om det håller morgonbön.

Här ute, långt från möten och söndagens predikningar, får själ och sinne återhämta sig. Men Gud är inte frånvarande – tvärtom. Han är överallt här.

I doften av vass, i den mjuka vinden, i barnens skratt på avstånd. Och kanske mest påtagligt: i sjöfåglarnas stillsamma närvaro.

Särskilt änderna fascinerar mig. De simmar i flock, orädda men vaksamma. De känns alltid närvarande, alltid i rörelse men aldrig i panik.

Det är något ödmjukt i deras sätt att vara – ett slags tyst samförstånd med världen omkring dem.

De påminner mig om församlingen. Var och en har sin plats, men rör sig tillsammans.

Och så svanarna – dessa vita väsen som tycks glida fram utan att röra vattnet. De kommer ofta parvis, som trofasta äktenskap.

Sommaren är kort, som man säger, men det betyder bara att vi måste lyssna noga.

När jag ser dem, tänker jag på nåd, den vardagliga nåden – tålamodet vi visar varandra, lojaliteten, viljan att stanna kvar trots livets stormar.

Solen står nu högre, blänker i fjädrarna på en hona som vilar i vassen med sina ungar tätt intill. Hon vakar, men med en stilla trygghet.

En gång, under en predikan om Psaltaren 23, talade jag om hur Gud är som en herde – men kanske är Han också som en fågelmor, som vakar i vassen, närmare än vi tror, tyst men närvarande.

Sommaren är kort, som man säger, men det betyder bara att vi måste lyssna noga. Att vi måste stanna upp när vinden bär med sig ljudet av vingslag, och kanske också en viskning från himlen.

Här på stugan är varje dag en liten predikan, inte med ord, utan med ljus, saltstänk och fågelsång. Och jag lyssnar.