Finland måste bli mer seniorvänligt

Finland måste bli ett land där man kan åldras med värdighet, trygghet och gemenskap.

Finlands befolkning åldras. Det här är inte något unikt för vårt land – hela västvärlden står inför samma utmaning.

Men för mig som beslutsfattare är det avgörande att varje människa, oavsett ålder, ska kunna känna trygghet inför framtiden. Ingen ska behöva oroa sig för om vården finns där när den behövs som mest.

Just nu råder en djup osäkerhet när välfärdsområdena kämpar med att anpassa sin ekonomi. Personal sägs upp, servicepunkter stängs och vården flyttar allt längre bort från människorna. Det är inte bara strukturer som förändras – det är människors trygghet som lider.

Det misstroende som nu växer fram är en av våra största samhällsutmaningar.

De snabba förändringarna har skadat förtroendet för vårt vårdsystem. Jag har själv sagt att det misstroende som nu växer fram är en av våra största samhällsutmaningar.

Vi är ett välfärdssamhälle där människor betalar höga skatter i hopp om att de får trygghet och service i gengäld. Om vården inte fungerar – vad får vi då för våra skattepengar? Det är en berättigad och djupt mänsklig fråga.

Särskilt våra äldre drabbas. Vården har inte utvecklats i takt med den åldrande befolkningens behov.

När välfärdsområdena nu tvingas spara är det just äldreomsorgen och primärvården som får lida.

Det går tvärtemot den ursprungliga idén med vårdreformen – att stärka det förebyggande arbetet och den lokala vården.

Jag vågar säga det rakt ut: vårdreformen har inte uppnått sina mål. Det är kanske tidigt att döma, men när förtroendet för den offentliga vården dag för dag urholkas, då måste vi agera.

Det är dags att sluta peka finger i riksdagen. Vem som bär skulden till vårdreformens brister spelar mindre roll – det viktiga är att vi korrigerar kursen.

Finansieringen, strukturen, arbetsfördelningen – allt måste granskas.

Vi kan inte längre stå vid sidan och se på när människor tappar tron på vården, när äldre lämnas utan hjälp och när personalen går på knäna.

Vi behöver en parlamentarisk vilja att på allvar diskutera framtidens vård: hur finansieringsmodellen ska stärkas, hur samarbetet mellan offentlig och privat sektor samt företagshälsovården kan fungera bättre, och hur resurserna ska användas klokare.

Just nu har vi en situation där den som inte har företagshälsa, är pensionär och inte har råd med privata läkarstationer, ofta tvingas vänta orimligt länge på vård.

Egenläkarmodellen kan vara en del av lösningen, men vi måste samtidigt våga tala om den orättvisa som finns inbyggd i vårt system. I ett land med snabbt åldrande befolkning är det helt enkelt inte hållbart.

Som samhälle måste vi på allvar börja bygga ett seniorvänligt Finland.

Det betyder satsningar på förebyggande verksamhet – kultur- och fritidstjänster, trygga boenden, och god tillgång till läkare och sjukskötare.

Jag är orolig över hur snabbt digitaliseringen tas i bruk inom äldreomsorgen.

Teknik kan vara ett stöd, men den får aldrig ersätta mänskliga möten.

Vi riskerar annars att upprepa samma misstag som inom skolan, där vi nu tvingas backa från en alltför snabb digital omställning. Digitalisering som ökar ensamheten kan aldrig vara ett framsteg.

En fråga som länge försummats är boendet för äldre. Här behövs en nationell strategi.

Vi har för få trygga vårdplatser och mellanformer av boenden.

Gemenskapsboenden är ett steg i rätt riktning, men vi måste erbjuda fler alternativ.

Lika viktigt är det att säkerställa att seniorrådgivningar – som exempelvis de som finns i Varha – skrivs in i lagen så att alla, oavsett hemort, har rätt till samma service.

Finland måste bli ett land där man kan åldras med värdighet, trygghet och gemenskap.

Och det kräver att vi återupprättar förtroendet för vården. Det sker inte av sig själv.

Det kräver politiskt mod, lyhördhet och konkreta beslut. Välfärdsområdena får inte bli symboler för byråkrati, misslyckande och otrygghet.

Det är dags att sätta människan i fokus.

Här kan du läsa fler kolumner av Henrik Wickström.