Beredskap utan inkludering är bara en illusion
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Marburgviruset sprider oro i Etiopien. Men det som händer där väcker en viktig fråga också här: vem får skydd när en kris drabbar oss?
Tre personer har bekräftats döda i ett Marburgvirusutbrott i Omo-regionen i södra Etiopien, där också över hundra personer har isolerats för att hindra smittan att spridas över landets gränser.
Internationella team från bland annat WHO har redan anslutit sig till insatsen. Viruset kan vara extremt dödligt – i tidigare utbrott har upp till 88 procent av de smittade avlidit.
Det är en påminnelse om hur snabbt en hälsokris kan uppstå. Ändå är den avgörande frågan för oss inte om smittan når Finland, utan vem vårt samhälle egentligen skyddar när något allvarligt händer.
Vi talar gärna om att Finland är ett tryggt och välorganiserat land med stark beredskap.
Men i varje kris syns det samma mönster över hela världen: de människor som redan i vardagen lever med hinder – personer med funktionsnedsättning, äldre, personer i skärgården med långa avstånd – är ofta de första som hamnar utanför det skydd som majoriteten kan ta för givet.
Det kan handla om att inte få del av avgörande information i tid, för att den inte ges i ett tillgängligt format.
Det kan handla om att inte kunna ta sig till en vårdinrättning när hjälp behövs som mest.
Eller om att personlig assistans och stöd plötsligt faller bort när logistiken brister. Då blir inte viruset farligast – utan systemets blindhet.
För att skydda hela samhället behövs ett perspektivskifte: personer med funktionsnedsättning och andra grupper med särskilda behov måste vara med från början i planering, övningar och beslutsfattande.
I Åbotrakten är dessa frågor särskilt konkreta.
Vi är en region med två nationalspråk, en växande äldre befolkning och en unik skärgård där hjälp inte alltid når fram snabbt.
Här, mer än på många andra håll, är beredskap inte bara en teknisk fråga. Den är ett test av vår solidaritet, vår förmåga att se varandras livsvillkor och förstå att verklig trygghet antingen omfattar alla – eller så är den skenbar.
Etiopien har agerat snabbt genom att bygga upp egen laboratorietestning och inrätta särskilda beredskapscentra nära utbrottsområdet. Ett sådant handlingskraftigt exempel borde inspirera oss: att beredskap inte får vara en pärm i en hylla, utan en levande struktur som utvecklas i takt med befolkningens behov.
För att skydda hela samhället behövs ett perspektivskifte: personer med funktionsnedsättning och andra grupper med särskilda behov måste vara med från början i planering, övningar och beslutsfattande.
När tryggheten byggs på deras erfarenheter och rättigheter, blir resultatet starkt nog att hålla för alla.
Det handlar i grunden om värdighet.
Ett samhälle som påstår sig vara robust får inte frukta sin egen mångfald. Om en enda människa lämnas utan skydd i en kris, då brister skyddet för oss alla.
Det är först den dagen då vi kan säga att ingen lämnats utanför – oavsett språk, funktionsförmåga eller hemort – som vi har rätt att tala om verklig beredskap.