När blev bildning optimering?

För samtidigt som vuxna med flera årtiondens perspektiv berättar att livet sällan följer den plan man målade upp som tonåring, bygger vi system som signalerar motsatsen.

Skolorna har just stängt för sommaren. Solen skiner, dagarna är långa och för de flesta barn och unga är sommarlovet en välkommen paus.

En del fick sommarjobbet de hoppats på. Andra fick inget svar alls trots tiotals ansökningar. Någon är nöjd med sitt betyg. En annan ältar fortfarande den där uppgiften som kunde ha gått bättre. Någon fick ett stipendium. Många blev utan.

Samtidigt fylls mina sociala media-flöden av vuxna människor som skriver brev till sina yngre jag.

”Om jag bara hade vetat att allt skulle ordna sig.”

”Om jag bara hade insett att ingen senare i livet skulle fråga efter just det där betyget.”

Det är en märklig kontrast.

För samtidigt som vuxna med flera årtiondens perspektiv berättar att livet sällan följer den plan man målade upp som tonåring, bygger vi system som signalerar motsatsen. Som om varje studiepoäng, varje kurs och varje merit vore ett steg på en rak väg mot framtiden.

I rapporten beskriver både lärare och studerande hur gymnasiets allmänbildande uppdrag allt oftare hamnar i skymundan för strategiska val.

Nyligen presenterade jag och Stefan Kula resultat från vår utredning om gymnasieutbildningen i Svenskfinland under Kommunförbundets Digivecka. I rapporten beskriver både lärare och studerande hur gymnasiets allmänbildande uppdrag allt oftare hamnar i skymundan för strategiska val.

Studerande väljer inte nödvändigtvis kurser och ämnen utifrån intresse eller nyfikenhet, utan allt mer baserat på vilka som antas ge bäst förutsättningar i studentexamensproven och därigenom flest poäng i antagningen till vidare studier.

Och vem kan egentligen klandra dem, när systemet uppmuntrar till det.

Unga människor behöver också få höra att värdet hos en människa inte kan reduceras till ett medeltal, en studieplats eller en rad på ett cv.

Men samtidigt väcks frågan: när blev bildning optimering?

Bildning har traditionellt handlat om att förstå världen och sin plats i den. Om att möta idéer, perspektiv och människor som utmanar ens tänkande. Om att utveckla omdöme, nyfikenhet och ansvar.

Optimering är däremot något helt annat. Det handlar om att maximera utfallet. Om att välja det som ger störst förväntad nytta.

Skillnaden är viktig. Unga människor hör redan många budskap om att de måste planera, välja och prestera. De behöver också få höra att värdet hos en människa inte kan reduceras till ett medeltal, en studieplats eller en rad på ett cv.

För det finns människor som fått toppbetyg men som aldrig lärt sig samarbeta med andra. Personer med imponerande meritförteckningar men dåligt omdöme. Och omvänt: det finns många som kanske aldrig fick de högsta vitsorden men som andra litar på, vill arbeta med och ha omkring sig.

Värdet av sådana egenskaper blir tydligt i takt med att den tekniska utvecklingen förändrar arbetslivet. Kunskap kommer fortfarande att spela en avgörande roll. Men samtidigt blir förmågan att förstå andra människor, samarbeta, visa empati, ta ansvar, vara ärlig och fatta kloka beslut i komplexa situationer allt viktigare.

De egenskaperna syns sällan i betyg eller antagningskriterier. De låter sig inte enkelt mätas eller rangordnas. Ändå är det ofta dem vi minns hos människor vi mött – långt efter att vi glömt deras vitsord.

Det betyder inte att prestationer saknar betydelse. De har absolut ett värde. Men de är inte hela berättelsen.

Kanske är det därför som så många vuxna, när de ser tillbaka på sina tonår, inte önskar att de hade fått ett högre betyg eller ett finare sommarjobb.

I stället verkar de önska att de hade oroat sig mindre.

Att de hade vågat lita på att livet inte avgörs av en enskild sommar, ett enskilt prov eller ett enskilt val.

För med facit på hand är den viktigaste frågan inte vad du blir, utan vem du blir på vägen.

Här kan du läsa fler kolumner av Linda Mannila.