I omvänd ordning

När jag växte upp träffade man människor först och blev sedan vänner. I dag händer det ibland i omvänd ordning.

Förra veckan åkte vi iväg till Åbo flygplats. När vi körde hem igen hade vi en tonårskille från England med oss i bilen.

För mig var han någon jag aldrig tidigare hade träffat.

För min dotter var han en vän.

En vän hon spelat med, pratat med och umgåtts med under flera år – online. Någon vars humor, intressen och egenheter hon redan kände till. Någon som funnits med i vardagen långt innan flygbiljetterna bokades.

Det enda som egentligen var nytt var att de nu skulle träffas också utanför skärmen.

Vi vuxna bär ofta med oss en tydlig gräns mellan det digitala och det ”verkliga”. Riktiga vänner träffar man i verkligheten. Riktiga samtal sker ansikte mot ansikte. Spel är underhållning, något man gör för att koppla av eller fördriva tiden.

Men för många unga fungerar inte världen så.

För dem är spel ofta inte bara spel. Sociala medier är inte bara tidsfördriv. De är mötesplatser. Platser där man samarbetar, skrattar, löser problem tillsammans och lär känna människor. Relationerna som uppstår där är inte mindre verkliga för att de börjar med ett headset i stället för ute på skolgården.

Samtidigt har många av oss vuxna också vant oss vid att lära känna människor via sociala medier och först senare träffa dem på riktigt. Kollegor, samarbetspartners och bekanta har ofta gått samma väg: först online, sedan ansikte mot ansikte.

Kanske är det därför frågan om huruvida onlinevänner är ”riktiga” vänner blivit allt svårare att förstå.

Vad är det egentligen som gör en vänskap verklig? Är det att man bor nära varandra, eller att man delar erfarenheter, samtal och tid tillsammans?

Det betyder förstås inte att den digitala världen saknar risker eller att vuxna inte behöver bry sig om vad som händer där. Tvärtom. Men kanske behöver vi ibland vara lite mer nyfikna och lite mindre rädda. Lite mer intresserade av människorna på andra sidan skärmen än av själva skärmen.

När jag ser mina barns värld inser jag hur mycket större den är än den värld jag själv växte upp i. Visst hade jag brevvänner i andra länder. Någon gång kom ett brev med ett exotiskt frimärke och berättelser från en vardag som såg annorlunda ut än min egen. Men relationerna stannade där, på pappret.

Mina barn spelar spel, pratar och umgås med människor i andra länder nästan dagligen. Deras värld är större än min någonsin var i samma ålder.

Om det är något jag ångrar från min ungdom är det att jag inte skapade fler sådana kontakter. Att jag inte åkte på det där utbytet som verkade så spännande. Att jag höll mig till dem som redan fanns nära – på orten, i klassrummet, vid samma universitet – i stället för att söka upp människor som var annorlunda, längre bort, mer okända.

Kanske är det därför jag försöker uppmuntra mina barn att göra just det: att lära känna människor vars vardag ser annorlunda ut än deras egen, och att säga ja till det som känns osäkert men intressant.

Tekniken har på många sätt gjort världen mindre.

Vi kan veta vad som händer på andra sidan jorden i realtid. Språk är inte längre samma hinder som tidigare när maskinöversättningar hjälper människor att förstå varandra på några sekunder.

Men när jag såg två vänner träffas för första gången på flygplatsen slog det mig att tekniken framför allt har gjort världen större.

Här kan du läsa fler kolumner av Linda Mannila.