Allt behöver inte dokumenteras

Det är något narcissistiskt över en tid där vi plötsligt fått för oss att precis allt är så viktigt att det måste dokumenteras.

För ett tag sedan skulle jag sammanställa ett bildspel inför en släktings begravning. Det visade sig att det enda fotografiet från hans barndom var ett suddigt gruppfoto från hans konfirmation.

Samtidigt tar jag så många bilder på mina egna barn att jag lätt kunde sätta ihop ett fotoalbum för en helt vanlig tisdagsförmiddag. Varje litet ögonblick känns viktigt att dokumentera, varje leende, varje ny sak de lär sig, varje minne.

Dokumentation tar tid. Väldigt mycket tid. Tid som kunde läggas på annat. På den riktiga verksamheten.

I hundratusentals år har det funnits människor på jorden som levt hela liv utan att lämna efter sig ett enda spår för eftervärlden. Inte ett enda fotografi eller dokument som vittnar om att de någonsin funnits. Ändå har de levt. Komplexa, meningsfulla liv som bara inte dokumenterats.

I dagens läge dokumenteras allt. Varje besök i mataffären eller hos tandläkaren, varje googling eller promenad med påslagen stegmätare genererar sidor med information om oss som lagras på allt mer överfulla servrar. Vi fotograferar våra barn, våra frukostar, varje vacker solnedgång. Vi skriver ner, bokför, protokollför, journalför, antecknar och registrerar.

Det är något narcissistiskt över en tid där vi plötsligt fått för oss att precis allt är så viktigt att det måste dokumenteras.

I arbetslivet leder behovet av att dokumentera till en ständigt växande byråkrati som ingen egentligen vill ha, men som ingen heller verkar kunna råda bot på.

”Kom ihåg att dokumentera att du instruerat dina elever att följa trafikreglerna när de går till biblioteket.” Det är en uppmaning som yttras med bästa välmening. Om något går fel måste jag ha ett dokument som visar att det inte är mitt fel.

Jag slås av hur mycket vi förväntas dokumentera för att kunna påvisa att vi gör vårt jobb på ett korrekt sätt, utifall att någon skulle klaga. Dokument efter dokument som nedtecknas och sparas och arkiveras för att sedan aldrig tittas på igen.

Men om någon skulle få för sig att dra i gång en rättsprocess är det bra att ha. Det vittnar om en ängslighet och orolighet, som om någon hela tiden var ute efter att sätta dit oss.

Ser man på varje enskilt dokument av den här typen är det lätt att argumentera för att just det här kunde vara bra att ha i något sammanhang. Men samtidigt leder det till att byråkratin blir tyngre, pappershögarna tjockare, serverhallarna flera. Om vi vill kunna råda bot på den ständigt växande byråkratin måste vi gå med på att något av det vi nu dokumenterar, protokollför och registrerar kanske inte behövs. Även om det finns ett scenario där det kanske eventuellt mot alla odds kunde vara till nytta.

För dokumentationen sker inte av sig själv vid sidan om den verkliga verksamheten även om vi gärna vill tro det. Dokumentation tar tid. Väldigt mycket tid. Tid som kunde läggas på annat. På den riktiga verksamheten.

”Växer fint och utvecklas åldersenligt”, antecknar rådgivningssköterskan i mitt barns lilla häfte. I Mitt Kanta skriver hon en halv sida text. Jag undrar vem som egentligen ska läsa den texten. Behövs den? Kunde det räcka med det som står i det lilla häftet?

I Finland år 2026 ska det finnas fotografier från allas barndomar, mer än ett suddigt gruppfoto från konfirmationen. Men hur mycket mer? Vi måste lära oss lita på att saker kan få vara viktiga, värdefulla och vackra även utan att vi dokumenterar dem. Även de steg som stegmätaren inte räknar har samma hälsoeffekt. Även det utvecklingssamtal som inte utmynnar i en ifylld blankett spelar roll.

Generation efter generation före oss har njutit av vackra solnedgångar och barnleenden utan att fotografera dem. Kanske vi kunde klara av samma sak?

Här kan du läsa fler kolumner av Henrika Simons.