Låt unga tänja språket utan att vi grips av panik

Visst kan man oja sig över ungdomens bristande språkkänsla. Eller så kan man ägna sommaren åt att förundras över allt de säger som man inte förstår eller själv aldrig skulle säga

Juli är en ypperlig tid att prata mer över generationsgränserna. På jobbet samsas nybörjarna med de erfarna, hemma och på sommarstället har släkten mer tid med varandra. Därmed borde chanserna vara goda att utväxla fler ord än vi annars gör.

Visst ojar jag mig också titt som tätt över de ungas språkkänsla. Då försöker jag komma ihåg att även generation X faktiskt har lärt sig kommunicera professionellt trots att vi var den bortskämda och ironiska generationen som tyckte att (amerikansk) engelska var det coolaste språket.

Vi kryddade vår svenska med uttryck ur filmer och tv-serier, precis som generationerna efter oss har gjort.

Men de yngre generationerna har levlat upp och gjort engelskan till en ännu större del av sitt språk. När tonåringarna visar mig videoklipp som de skrattar åt fattar jag nästan ingenting. I bästa fall förstår jag alla ord, men sällan förstår jag poängen eller humorn.

Om jag frågar vad något betyder tittar de på mig som om jag var född under en sten. Eller snarare verkar de glada över att jag inte hänger med i allt och att de har något de kan lära mig.

Så fort jag börjar hänga med i samtalen förlorar orden något av känslan av att vara ”vårt eget språk”. Det där hemliga språket som bara några utvalda kan. Det som skapar samhörighet. Ibland omfamnar en hel generation samma ”hemliga” språk, och det fungerar globalt. Ibland är det kanske bara en familj som talar så.

Min mamma och hennes vänner och syskon talade hundtyska med varandra i barndomen. När släktingar som kan hundtyska träffas, hör det till att tala det. Det är ett påhittat språk där man lägger till vissa extra stavelser i de svenska orden.

För en oinvigd låter det obegripligt, men för den som kan det är det relativt lätt, och framför allt är det roligt att prata på ett sätt som inte alla kan.

Så är det oftast också i arbetslivet: man behöver först bli invigd i arbetsplatsens språk, termer och jargong. Sedan blir det självklart och enkelt att skriva och tala som sina kolleger.

Under årens lopp har lärare och handledare kommenterat mina texter och föreslagit ändringar med ord som jag aldrig själv skulle ha valt. I stället för att avfärda formuleringarna med att ”jag skulle aldrig säga så” har jag tänkt att om de här orden passar i den här typen av texter kan jag lika gärna börja använda dem.

Med tiden har ordförrådet utökats. På det sättet kan vi också hjälpa de unga att utvidga sitt ordförråd, utan att förebrå dem för bristande språk.

För att nå fram till de unga med råd om deras språkbruk tror jag att vi måste börja med att lyssna på vad de har att säga. Fastän utgångspunkten är att vi som är äldre ska lära dem ett och annat, lär vi oss med stor sannolikhet något av dem på köpet.