Låt den tredje sektorn göra det den gör bäst
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag skriver om Mellersta Nylands välfärdsområde (Keusote), men samma utmaningar finns runt om i Finland.
En åldrande befolkning, ökande psykisk ohälsa, långvarig arbetslöshet och den utsatta situationen för personer med nedsatt arbetsförmåga belastar välfärdsområdenas tjänster över hela landet.
Därför handlar det inte bara om ett regionalt problem – utan om Finlands framtid.
Ett välfärdssamhälle bygger på att alla ska känna delaktighet, kunna bidra utifrån sina egna förutsättningar och leva ett tryggt liv. För många är vägen dit ändå allt annat än rak. Just därför är den tredje sektorn så viktig.
När fokus ligger på människors resurser i stället för deras begränsningar skapas verkliga möjligheter till förändring.
Organisationer och andra allmännyttiga aktörer har under årtionden byggt upp verksamheter som stöder människors väg till arbetslivet. De erbjuder arbetscoachning, frivilligverksamhet och individuellt stöd för personer som har tappat fotfästet på arbetsmarknaden eller som står inför sina första steg in i arbetslivet. Deras styrka ligger i att se hela människan, skapa förtroende och ge möjlighet att utvecklas i den takt som passar individen.
Erfarenheten visar att individuellt stöd, meningsfull sysselsättning och gemenskap är effektiva sätt att förebygga utanförskap. Bland dem som behöver stöd finns personer med psykisk ohälsa, beroendeproblematik, neuropsykiatriska funktionsvariationer, bristande språkkunskaper eller lång frånvaro från arbetslivet.
För de flesta är vägen till arbete eller delaktighet inte spikrak. Den kräver tid, tålamod, stöd av någon som går vid sidan om samt möjlighet att både lyckas och ibland misslyckas.
Här visar den tredje sektorn sin verkliga styrka. Verksamheten är flexibel, människonära och lättillgänglig. När fokus ligger på människors resurser i stället för deras begränsningar skapas verkliga möjligheter till förändring. Resultatet blir inte bara bättre möjligheter till arbete, utan också stärkt funktionsförmåga, ökat självförtroende och en djupare känsla av delaktighet.
Trots detta ger dagens servicesystem inte alltid tillräckliga förutsättningar för den här typen av arbete. Ansvaret är splittrat mellan flera aktörer, och människor riskerar att skickas vidare mellan olika tjänster utan att någon tar ett helhetsansvar. Samtidigt finns det alltför få arbetsmöjligheter med låg tröskel och alltför få individuellt anpassade lösningar.
Förväntningarna är höga, men stödet räcker ofta inte till – vare sig för den enskilda människan eller för arbetsgivaren.
Vi behöver ett betydligt närmare samarbete mellan välfärdsområden, kommuner, sysselsättningsområden, utbildningsanordnare och den tredje sektorn. Organisationernas kunnande måste ses som en självklar del av helheten – inte som ett komplement vid sidan om.
Samtidigt behövs modiga politiska beslut som gör det lättare för personer med nedsatt arbetsförmåga och andra med svag ställning på arbetsmarknaden att få arbete, bland annat genom arbetscoachning, flexibla sysselsättningsmodeller och ett starkare stöd till arbetsgivare.
Alla kommer inte att arbeta heltid på den öppna arbetsmarknaden. Men det betyder inte att de inte kan bidra, utföra ett meningsfullt arbete eller vara en viktig del av samhället. Ett starkt välfärdssamhälle mäts ytterst i hur väl det skapar delaktighet också för dem vars livsväg ser annorlunda ut.
I Mellersta Nyland – liksom i resten av Finland – finns möjligheten att bygga ett servicesystem där den offentliga sektorn och den tredje sektorn kompletterar varandra i ett verkligt partnerskap.
Det förutsätter förtroende, långsiktighet och en insikt om att organisationerna inte bara fyller luckor i systemet. De tillför ett kunnande, ett engagemang och ett mänskligt bemötande som ingen annan aktör kan ersätta.
Frågan är inte om vi har råd att satsa på den tredje sektorn.
Frågan är om vi har råd att låta bli.