Kommunsammanslagningar är en tydlig lösning med risk för politiska brännsår
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
De första signalerna kom i våras. Kommunförbundets vd Minna Karhunen vädrade i en intervju i Helsingin Sanomat i april tanken om att det finns för många kommuner i Finland och att det behövs kommunsammanslagningar för att säkra de offentliga tjänsterna i framtiden.
”Jaha, det här blir fjärde vågen under min karriär”, tänkte jag som jobbat med kommunindelningsfrågor sedan 1990-talet och sett liknande initiativ återkomma ungefär vart tionde år.
Fler tecken på att kommunsammanslagningsfrågan är på väg in i nästa regeringsprogram går att upptäcka utan förstoringsglas.
Trettio år av närkontakt med frågan, i forskningsprojekt, i expertgrupper och som kommunindelningsutredare, har lärt mig att kommunsammanslagningar är komplexa processer, där fakta, politik och känslor samspelar.
Kommunstrukturen nämns i kanslichefernas framtidspapper från maj ”Vaihtoehtojen Suomi”, och i Samlingspartiets nya principprogram.
Mitt i sommarstiltjen föreslog Vandas fullmäktigeordförande Sakari Rokkanen att Vanda och Helsingfors borde gå ihop (HS 21.7.2026). Rokkanens förslag avviker från mönstret, eftersom de flesta som lyfter upp kommunsammanslagningar på dagordningen tänker på små och perifera kommuner.
”Färre kommuner” är en lösning som är lätt att formulera, men svår att genomföra. Risken för politiska brännsår som svider i årtionden är stor.
Trettio år av närkontakt med frågan, i forskningsprojekt, i expertgrupper och som kommunindelningsutredare, har lärt mig att kommunsammanslagningar är komplexa processer, där fakta, politik och känslor samspelar.
För det första. Det finns bara en nödvändig ingrediens för att ett initiativ om kommunsammanslagning ska ta sig vidare till förverkligande: Politisk vilja. Stora reformer ska naturligtvis utredas ordentligt, men när det kommer till kritan är det den politiska viljan som avgör.
Från mina vändor som kommunindelningsutredare lärde jag mig att ett par defensivt korsade armar på ett medborgarmöte kan säga mer om den troliga utgången av processen än hundra sidor utredningstext.
En kommunsammanslagning är en så pass komplex process, med hundratals enskilda beslut som måste fattas om allt från kommunvapen till skolnät, att viljan och visionen behövs för att bära det hela i mål.
Det samma gäller på nationell nivå. När den politiska viljan inte längre är lika stark hos alla koalitionspartier riskerar luften pysa ur hela kommunreformsprojektet.
Den andra lärdomen jag bär med mig är att det är fler variabler än skattekraft och politisk representation som avgör ifall beslutsfattare är skeptiska eller entusiastiska till att gå ihop med en grannkommun. Motstånd mot att gå samman kan bottna i en rädsla för beslutskulturen i grannkommunen, eller i en vilja att bevara en egen politisk röst i specifika frågor.
En tredje iakttagelse är att de politiska riskerna med kommunsammanslagningar uppfattas som så stora att både nationella och lokala politiker lägger ner mycket tid och energi på att formulera alternativa lösningar.
Nationellt handlar det till exempel om modeller för att differentiera kommunernas uppgifter utifrån storlek eller bärkraft. Lokalt innebär det att kommunerna samarbetar eller helt enkelt hankar sig fram för att klara av sina uppgifter. De här lösningarna är osynliga och därför mindre kontroversiella, men kan skapa oöverskådliga system, där det är svårt att utkräva demokratiskt ansvar.
Efter trettio år har jag börjat tänka att om alternativen till kommunsammanslagningar blir så krångliga att ingen förstår dem, kanske kommunsammanslagningar trots allt är ett helt rimligt alternativ?