Det är smartare att satsa på kvalitet än kvantitet i högskoleutbildningen

I folkmun kunde man säga att kritiskt tänkande är ett vaccin mot att någon ”strilar en i linsen” med fina ord och vacker jargong.

Vår människobild har alltid haft verkliga följder för våra medmänniskor och har det fortsättningsvis.

Inom politiken har människan framställts som lat, vilket reflekteras i våra politiska åtgärder för att minska arbetslöshet, eller rationellt självisk: om människan ses som rationellt självisk blir stora klasskillnader lättare att försvara. De som har roffat åt sig mest har helt enkelt varit skickligare än vi andra.

Det är förmågan att skönja denna typ av underliggande antaganden i argument och påståenden som högskolorna sedan länge har utvecklat hos sina studenter, speciellt inom humaniora och samhällsvetenskaper.

Det räcker inte att efterlysa evidens. Man måste också förstå vilka antaganden evidens bygger på och hur evidensen tolkas.

Högskolorna har länge framfört hur viktigt det är med ”kritiskt tänkande”. Det omfattar förmågan att förstå vad påståenden baserar sig på och på så vis bättre kunna avgöra om man ska lita på det eller inte.

Det är inte något man lär sig under en kurs, snarare är det en mognadsprocess som växer fram när man ställs inför frågor kring hur olika teorier beskriver och metoder fångar in fenomen. Då blir man uppmärksam om bakgrunden till hur olika fenomen framställs.

Tyvärr verkar vi nu leva i en tid där utbildning har blivit mer en teknisk exercis än bildning.

I folkmun kunde man säga att kritiskt tänkande är ett vaccin mot att någon ”strilar en i linsen” med fina ord och vacker jargong. Jag tänker mig att de flesta håller med om att det är en förmåga värd att kultivera vidare i Finland.

Förmågan att känna igen vilka underliggande antaganden vi agerar enligt och ifrågasätta dem är en av de främsta gåvor högskolorna kan ge till samhälle. Det måste finnas de som vill förstå ting på ett djupare plan och som med hjälp av evidens ifrågasätter vedertagna sanningar.

Så som Galileo Galilei gjorde för att ifrågasätta den geocentriska världsbilden. Det driver utveckling både inom teknik och samhälle.

Därför borde högskoleutbildningens kvalitet, inte kvantitet, vara en samhällspolitisk huvudfråga. Tyvärr verkar vi nu leva i en tid där utbildning har blivit mer en teknisk exercis än bildning.

Ifall högskolorna ska utbilda fler snabbare uteblir något nödvändigtvis från utbildningen när man förkortat målet för utexaminering.

Det kommer speciellt tydligt fram i de mål som framställts av de senaste regeringarna. Vi ska öka andelen högskoleutbildade i Finland – och de ska bli färdiga snabbare.

Inom yrkeshögskolor pratar man om att kapa bort sex studiemånader. För doktorer har man förkortat målet för utexaminering till tre år medan man tidigare strävat efter fyra år (i praktiken brukar det ta betydligt längre). Allt för att nå en högre andel högutbildade i befolkningen utan att behöva öka högskolornas resurser.

Ifall högskolorna ska utbilda fler snabbare uteblir något nödvändigtvis från utbildningen när man förkortat målet för utexaminering.

Jag befarar att det är mognadsprocessen för kritiskt tänkande som går förlorad eftersom det finns mindre utrymme för, exempelvis, reflektion och handledning då man maximerar prestation.

I landets ledning verkar man föreställa sig att nyckeln till fler innovationer är mängden utexaminerade, inte utbildningens innehåll. Vi riskerar att förenkla utbildning till en examen, och det kommer att ha följder för vår förmåga att skapa goda ekonomiska förutsättningar. Innovation kräver inte bara formell kompetens, utan förmågan att ifrågasätta givna antaganden och tänka nytt.

Fler människor med en kortare examen är knappast ett recept för mer kunnande. Och vi behöver mer kunnande och nytänk, inte fler fina examina, särskilt inte om vägen dit innebär att kraven i praktiken sänks.

Här kan du läsa fler kolumner av Johnny Långstedt.