Europa brinner ‒ och häller bensin på lågorna
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Slutet av juli har bjudit på allt annat än heta stranddagar i Finland, men den globala uppvärmningen har märkts desto tydligare ute i Europa.
Hettan har skapat enorma problem och lett till många dödsfall, samtidigt som torkan föranlett exceptionella bränder i Frankrike och Spanien, länder där hundratusentals människor har evakuerats. Vår kontinent är den som värms upp snabbast och det märks här och nu.
Klimatkrisen är inte bara en framtidsfråga, den är ett akut samtidsproblem som skördar offer och skadar ekonomin. Responsen kunde och borde vara att kavla upp ärmarna för en rättvis grön omställning, men istället försvagas EU:s klimatpolitik.
Naomi Klein gav en av sina klimatböcker den träffande titeln I lågor. Den utkom 2020 och de då aktuella bränderna i Kanada tjänade som symbol. Bara tre år senare brann mer skog än någonsin i landet, över 17 miljoner hektar. Bränder, lika lite som översvämningar, har ändå inte lett till mer ansvarsfull klimatpolitik, tvärtom.
Högern har vunnit allt starkare inflytande i många länder och där högerpopulister får inflytande tar klimatpolitiken i regel skada. Det gäller bland annat Finland, Sverige, USA och det gäller hela EU. Så då eldstormar härjar utom kontroll väljer EU och många medlemsländer att göra mindre istället för mer för klimatet.
Det är som att hälla bensin på bränderna. Trots att krisen blir allt tydligare och mer konkret i sin destruktivitet så blir politiken allt mindre ambitiös. Det är oerhört kortsiktigt. Även Finlands nuvarande regering, vars klimatpolitik jag finner undermålig, talar lyckligtvis på EU-nivå emot en del av förslagen som innebär att klimatpolitiken urvattnas. Det skulle nämligen skada finländska företag som gått i bräschen.
Att bromsa klimatförändringarna är att stödja demokratins förutsättningar. I en värld av global uppvärmning på flera grader skadas den samhälleliga stabiliteten oundvikligen på ett sätt som försvårar upprätthållandet av demokratier. Med klimatkrisen tar ekonomin skada, krig och konflikter blir vanligare, med svält och mångfaldigt fler människor på flykt i världen som följd. Som Erika Bjerströms bok om hur klimatförändringarna gör politiken totalitär säger redan i titeln: Demokratin dör i hettan.
Ett beroende av fossila bränslen gynnar Putin. Det satt hårt åt för EU att kunna införa planer på ett förbud av import av gas från Ryssland, men beslutet togs bättre sent än aldrig. Dessvärre blev övergångstiden onödigt lång, till utgången av år 2027. Som om det inte var undermåligt i sig är det ännu mer beklagligt att utfasningen inte har startat vad gäller LNG (flytande naturgas). Tvärtom, på sistone importerar EU-länder mer LNG från Ryssland än i fjol. Att stödja Ukraina med ena handen, och Ryssland med andra är idiotiskt sett till moral, säkerhet och ekonomi.
EU har fattat beslut om över 20 sanktionspaket gentemot Ryssland, det senaste godkändes förra veckan. Det säger något om hur svaga sanktioner som infördes från början. Det är förståeligt att ett beroende av import från Ryssland inte kunde lösas till den första vintern efter att anfallskriget mot Ukraina inleddes i februari 2022. Men att vi fortfarande stödjer Rysslands krigskassa med handel då vi skriver sommaren 2026 är bara skamligt. Argumenten för att inte ta till totala sanktioner är hänvisningar till att avtal som ingåtts bör gälla. Men om någon part har brutit mot avtal på ett grundläggande sätt så är det Putins Ryssland. EU måste ha mer ryggrad.