Vi måste agera mot den svarta vågen

När visionerna har bytts ut mot förvaltning och människors önskemål bemöts med åtstramningspolitik, förlorar människor sin tro på demokratin som ett sätt att förändra samhället.

I söndags vann det högerextrema partiet AFD valet i Sachsen-Anhalt, Tysklands fattigaste delstat. Resultatet var i sig ingen överraskning, opinionsundersökningarna har sedan länge visat att de kommer att få en skrällseger.

Men trots detta blev valkvällen en chock, då extremhögerns stöd var ännu större än vad opinionsundersökningarna på förhand visat. AFD fick 43,8 procent av rösterna och det socialkonservativa och Rysslandsvänliga partiet BSW nådde över spärrgränsen.

Detta innebär att BSW nu har en vågmästarroll vad gäller vem som kommer att styra över delstaten efter valet. I praktiken finns det två alternativ: antingen behöver alla andra partier, inklusive BSW, samarbeta med varandra. Eller så kan AFD ensamt bilda regering, om BSW möjliggör detta genom en uppgörelse med dem i utbyte mot att deras egna målsättningar får genomslag.

I delstaten Sachsen-Anhalt är medellönen den lägsta i Tyskland och risken för fattigdom den näst högsta i landet.

Delstaten har förlorat ungefär en fjärdedel av sin befolkning sedan 1990 och medelåldern är den högsta av alla tyska delstater. Däremot har delstaten den tredje lägsta andelen invandrare av alla delstater i Tyskland.

Stödet för extremhögern bottnar inte i vardagliga problem kopplade till invandring, utan i en omfattande brist på framtidsutsikter, ekonomisk ojämlikhet och en upplevelse av att ignoreras.

Detta beskriver hur stödet för extremhögern inte bottnar i vardagliga problem kopplade till invandring, utan i en omfattande brist på framtidsutsikter, ekonomisk ojämlikhet och en upplevelse av att ignoreras.

Det finns enormt många sådana områden i Europa och i Tyskland har man aldrig lyckats minska eller överbrygga klyftan mellan väst och öst.

Det är nu extremhögern som svarar på denna brist på framtidsutsikter och önskan om förändring.

I AFD:s program vill man bland annat förändra historieundervisningen i skolorna för att minska fokus på andra världskriget, helt upphöra med finansieringen av public service-bolaget, hindra barn som bor i landet utan giltigt uppehållstillstånd från att gå i vanlig skola, inrätta medborgarpatruller på gatorna, skicka invandrare (även ukrainare) ”tillbaka” samt förbättra relationerna med Ryssland.

Valet i Sachsen-Anhalt var det första i en rad av många val som snart inleds och som kommer att ha enorm betydelse för Europa.

På söndag är det riksdagsval i Sverige. Nästa år hålls president- och parlamentsval i Frankrike samt parlamentsval bland annat i Polen, Italien, Grekland och Spanien.

Mycket står på spel, eftersom det – med undantag för de nordiska länderna där en vänstersväng just nu är mer sannolik– är möjligt att antingen extremhögern på egen hand eller i samarbete med den traditionella högern kan stärka sin maktposition på många håll.

Hur hamnade vi här? För att så många av de traditionella mittenpartierna i praktiken har övergett målsättningen att förbättra människors materiella levnadsvillkor och därmed också strävan att skapa en bättre framtid.

När visionerna har bytts ut mot förvaltning och människors önskemål bemöts med åtstramningspolitik, förlorar människor sin tro på demokratin som ett sätt att förändra samhället.

I Finland har man försökt håna och marginalisera Vänsterförbundet för att partiet sa nej till den orealistiska skuldbromsen, och för att man föredrar en rättvis skattepolitik mot mer nedskärningar.

Men hur mycket man än bagatelliserar och hånar det, handlar tron på möjligheten till en annan sorts politik om demokrati. Det är vad vänstern står för – samtidigt som den alltid och utan undantag försvarar allas lika mänskliga värde.

Ju mer man blundar och vänder bort öronen från människors grundläggande behov, desto mer sannolikt är det att protesten kanaliseras till en protest mot hela systemet.

Ju mindre beslutsfattarna själva tror på demokratins möjligheter att åstadkomma radikala samhällsförändringar, desto mer sannolikt är det att protesten riktas mot dem som hävdar att känslan av kontroll stärks genom att diskriminera andra.

Nu är det dags för oss alla att agera mot denna svarta våg överallt – både i Finland och i världen.

Här kan du läsa fler kolumner av Li Andersson.