Folkmordet i Gaza – en följd av dödspolitik?

Islamofobi och hat som riktar sig mot araber har en lång historia i Europa, liksom förstås antisemitismen.

En söndag i december stod jag vid Domkyrkoskvären och sjöng på en minnesstund för palestinier som organiserats av Turku with Palestine. Det var en kall kväll. De flesta gick förbi för att se på julgranen framför Domkyrkan, men en liten grupp samlades för att tända ljus.

I december stod det klart att Israels anfall kommer att bli allt grymmare och dödssiffran kommer att stiga.

Enligt al Jazeera (10.8.2025) har åtminstone 61 430 palestinier i Gaza dödats av Israel och minst 153 213 skadats. Hur många som ytterligare ligger begravda under sönderbombade hus är omöjligt att veta.

Det är omöjligt att greppa alla olika dimensioner av Israels ockupation och belägring av Gaza, men då jag läser nyheter om folkmordet eller om Israels planer för Gaza, Västbanken och östra Jerusalem försöker jag hålla vissa aspekter i minnet.

Islamofobi och hat som riktar sig mot araber har en lång historia i Europa, liksom förstås antisemitismen.

Litteraturforskaren och exilpalestiniern Edward Said presenterade i sitt verk ”Orientalism” (1978) ett ramverk för att förstå hur stereotypier av ”Orienten” eller ”araber” skapats och mobiliserats under europeisk kolonialism.

Under största delen av mitt liv har avhumanisering och hot återkommit i stereotypierna. I vår sittande regering finns partier som har islamofobi på sin politiska agenda.

Filosofen Achille Mbembe pekar på vissa gemensamma drag i den transatlantiska slavhandeln, plantageslaveriet, de europeiska kolonialmakternas våld, nazisternas koncentrations- och dödsläger och Israels statsterror mot palestinier.

Mbembe använder begreppet nekropolitik, dödspolitik. Det handlar om makten att diktera vem som får leva och vem som måste dö.

För att erövra territorium, för ekonomisk nytta, eller som ett led i etnonationalism och rasism, har vissa människors liv enbart ett instrumentellt värde.

Under kolonial expansion suddas ofta gränslinjen mellan ”civila” och ”fiender” ut.

I kolonialkrig handlar ”fred” inte om en fredlig samexistens, utan ”fred” finns först sedan kolonialmakten kuvat allt motstånd eller uppnått sina territoriella, ekonomiska eller politiska mål.

Mbembe kallar dem som lever under nekropolitikens våld för levande döda – som invånarna i Gaza idag, som överlever under en våldsam belägring.

FN:s specialrapportör Francesca Albanese synliggör de ekonomiska aspekterna av Israels politik.

En rapport som publicerades i juli talar om en ”folkmordsekonomi” (genocidal economy) där multinationella företag – inte enbart inom AI och militär- och övervakningsteknologi – är starka intressenter.

Genom köpet av luftvärnssystemet Davids slunga i november 2023 hjälper finska skattebetalare Israel att finansiera folkmordet. Genom vapenköpet har Finland knutit sitt försvar till Israel för flera årtionden framåt.

Allmänna opinionen i Finland har redan varit länge emot Israels erövringskrig. En uppenbar förklaring till varför regeringen är trög med att implementera direkta åtgärder och sanktioner är förstås många regeringspartiers pro-Israeliska och rasistiska politik.

I en situation som denna, där Finland köpt vapen av Israel, inte aktivt arbetat för sanktioner mot Israel eller erkänt Palestina, tycker jag termen ”medbrottslighet” är användbar.

Jag vänder mig igen till kolonial historia. Socialantropologen Ulla Vuorela myntade begreppet ”colonial complicity”, medbrottslighet, för att beskriva Finlands relation till kolonialism.

I en situation som denna, där Finland köpt vapen av Israel, inte aktivt arbetat för sanktioner mot Israel eller erkänt Palestina, tycker jag termen ”medbrottslighet” är användbar.

Vi står inför ett vägval. Nekropolitiken tar inte slut med Gaza.

Om inte europeiska regeringar på ett grundläggande sätt ändrar sin politik – vilket inte sker utan aktiv påtryckning från medborgare – kommer dödspolitiken att ta över allt mer.

Det är en värld som är omöjlig att leva i.

Här kan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.