Vilka minnesdividender vill du samla?

När vi ser tillbaka är det sällan övertiden på jobbet eller de perfekta Excel-tabellerna som blir våra mest värdefulla minnen.

För några veckor sedan började vår dotter gymnasiet, nästan på dagen 31 år efter att jag satte min fot i Kristinestads gymnasium för första gången i rollen som gymnasiestuderande.

Över tre decennier. Hisnande när man tänker på det.

Snart firar vår årskull 30 år sedan studenten. Kanske blir vi då inbjudna att sitta på hedersplats under dimissionen, precis som “åldringarna” gjorde när vi fick vår examen.

Idag firar mitt gamla gymnasium 100-årsjubileum och jag har den stora glädjen att hålla ett av festtalen. Mycket vatten har runnit under bron över den vackra stadsfjärden sedan jag blev student 1997 – även om fjärden har en tendens att växa igen.

Att formulera ett tal är ungefär som att skriva en kolumn. Vem talar jag till? Vilken stil passar? Och framförallt – vad vill jag egentligen säga?

Det har blivit många promenader längs minnenas allé.

Precis som en ekonomisk investering kan en fin erfarenhet fortsätta ge avkastning under lång tid – ofta långt längre än vi anar när vi befinner oss mitt i den.

Jag hade lång skolväg och satt närmare tre timmar i buss varje dag. Jag gillade långt ifrån alla ämnen. Det var stressigt ibland. För att inte tala om tonårsangsten.

Men det var inte de minnena som dök upp.

I stället kom jag att tänka på rasternas livliga pidromatcher och den samhörighet som vår årskurs alltid fick höra att vi hade. På rektorns förvånade och sömniga min första gången vi väckte honom i ottan på Luciadagen efter att vi valt att införa en ny tradition med lussande för lärarna.

Jag har tänkt på dagen då den första internetuppkopplade datorn installerades i kopieringsrummet, och köerna för att testa Alta Vista ringlade sig långa.

På penkis där vi inledde Iron Maidens ”Run to the Hills” med att skråla ”Teachers came across the sea, brought us pain and misery”. Och förstås på studentdimissionen i den oerhört vackra aulan med ståtliga valv och mäktig akustik.

I boken ”Die with Zero” introducerar Bill Perkins begreppet minnesdividend. Poängen är enkel: en bra upplevelse ger inte bara glädje i stunden, utan också en form av ränta varje gång vi kommer ihåg den.

Precis som en ekonomisk investering kan en fin erfarenhet fortsätta ge avkastning under lång tid – ofta långt längre än vi anar när vi befinner oss mitt i den.

I slutändan är skol- och studietiden en av de största investeringarna vi gör i livet.

Inte i pengar, men i tid, relationer och erfarenheter. Många av oss bär på en portfölj av fina minnen från de åren. Vänskap som bar oss genom stormar.

Pinsamheter som vi senare kunnat skratta åt.

Förhoppningsvis också ögonblick av stolthet som påminner oss om vad vi klarar av.

Alla dessa betalar fortfarande utdelning. Ibland när vi medvetet återvänder till dem, ibland när de överraskar och får oss att le mitt i vardagen.

Vi samlar minnesdividender hela livet – genom samtal, utflykter och konserter. Långsamma morgnar i hängmattan, spontana brädspelskvällar och plättstekning på en brygga.

Det är ofta sådant som i stunden prioriteras bort när kalendern är full. Men när vi ser tillbaka är det sällan övertiden på jobbet eller de perfekta Excel-tabellerna som blir våra mest värdefulla minnen.

Inte helt överraskande fick minnesdividenden en central plats i mitt festtal.

För när jag skulle formulera vad gymnasiet egentligen gett mig var det inte kunskapen och färdigheterna jag kom att tänka på, utan de upplevelser som fortsätter ge avkastning 31 år senare.

Vilka minnen vill du få ränta på från den här hösten?

Här kan du läsa fler kolumner av Linda Mannila.