Goldbergvariationer

Det här är mitt rum.

Det är tryggt, för här har jag varit så länge jag minns.

Jag känner väggarna, mönstret i tapeten.

Känner golvplankorna. Vet, var de knarrar,

när jag går från vägg till vägg

och tillbaka igen.

Lampan i taket som tänds och släcks

regelbundet.

När den tänds stiger jag upp.

När den släcks så lägger jag mig.

/

Här är min säng.

Där sover jag.

Där där drömmer jag. Och vaknar igen.

Ibland hör jag ljud, i synnerhet

när det är mörkt, innan jag somnar.

Ett dunkelt dunkande. Som rytmen till en dans.

Är det en sprakande fest någonstans?

Eller är det bara hjärtats dunk

djupt inne i mitt bröst?

/

Här är mitt rum.

Det är begränsat och allt som jag har.

Här är stolen och här bordet.

Där bakom bordet är fönstret.

Ja, eller är det ett fönster?

Det är mörkt i rutorna.

/

På bordet står en liten ask,

som ett skrin, som ett schatull.

Den är gjord i trä. Inte så stor.

Två handsbrett bred. En tvärhand hög.

Den har varit här så länge jag kan tänka.

Nu är den min.

Men jag tror att den inte alltid har varit det.

På locket står det några bokstäver

inbrända med en glödpenna:

S.D.G.

På askens undersida finns andra bokstäver,

i samma svarta, lite sirliga stil:

J.S.B.

/

Ibland öppnar jag den lilla asken.

Den är egentligen tom, men någon fördold

mekanism finns i den.

För när jag öppnar locket börjar den spela

musik. En underlig musik

som förändrar allt.

/

Då är det är som om rutorna framför mig

och tanken i mitt inre

fylls av ljus och liv.

Bilder fladdrar i fönsterkorset.

Och jag minns ord och tankar,

saker jag aldrig har vetat

och aldrig har glömt:

/

Sol. Himmel. Träd. Sådd. Tröst. Regn. Gräs. Källa. Tro.

Båt. Vind. Jord. Gud. Far. Hav. Sorg. Död. Dörr. Dans.

Hamn. Väg. Guld. Berg. Mor. Barn. Famn. Namn.

Du. Du. Du.

/

(lyssna gärna till ’Goldbergvariationen’ av Johann Sebastian Bach, BWV 988. Min favorit är inspelningen med Glenn Gould från 1981)