Ett populististkt regeringsparti i kris förbrukar snabbt allt syre

Det sifferunderlag som brukat vara en tjänstemannaprodukt sparsamt kryddat med finansministerns tillägg blev nu en partipolitisk propagandashow.

På söndagskvällen den 13 april klarnade hur resten av valperioden blir för regeringen.

Den kvällen led sannfinländarna brakförlust i kommunalvalet. Redan i EU-valet året innan hade partiet tappat 77 procent av sina väljare i riksdagsvalet 2023.

Två floppar på raken och nästa riksdagsval i sikte höjde blodtrycket. Ett populistparti i kris är som en öppen bok. Alltså var fortsättningen inte svår att gissa.

Så vad vi sett de senaste veckorna är enkel tillämpad politisk överlevnadskamp.

Då tas alla beprövade käpphästar fram och jagas i galopp inför det egna galleriet.

Signalen som snabbt måste ut är: nej, vi har inte glömt våra hjärtefrågor, vi driver dem envist också då de är dödfödda.

Partiegoistism i en koaltionsregering fungerar som kommunicerande kärl. Då kommer ett sannfinländskt illamående med överdoserad primitivpolitik som medicin att spilla över och kleta ner regeringskollegerna – alltså förtroendekapitalet.

För var dag navelskåderiet utmanar kollektivet minskar syret i statsrådsborgen. Då ett av fyra hörn sviktar påverkas snart hela konstruktionen.

Som då finansministern i augusti hellre drog på sig partiledarhatten inför beredningen av nästa års statsbudget.

Listan behövdes som utställningsmonter för den symbolpolitik ett populistparti med väljarstödet i fritt fall ville visa sitt fält – eller vad som återstår av det.

Det sifferunderlag som brukat vara en tjänstemannaprodukt sparsamt kryddat med finansministerns tillägg blev nu en partipolitisk propagandashow.

I ett kritiskt statsekonomiskt läge med sviktande förtroende för Finlands kreditvärdighet utnyttjade finansministern momentum till att lansera sin egen önskelista med hatobjekt. Flera av dem hade strukits redan i regeringsförhandlingarna våren 2023.

Men listan behövdes som utställningsmonter för den symbolpolitik ett populistparti med väljarstödet i fritt fall ville visa sitt fält – eller vad som återstår av det.

Att listan skulle rivas itu av regeringskollegerna (vilket skedde strax) var också en kalkylerad scen i showen. För då blev ju signalen: ”Se nu vad vi ville göra, men de där andra hindrade oss”.

Budgetspexet var bara början.

I sannfinländsk strategi ska nu allt som luktar traditionella symbol- och profilfrågor problematiseras.

Invandringen är alltjämt brunnen utan botten, men billiga löspoäng lockar också i klimatpolitiken, Palestinafrågan, identitetspolitiken och i flåsandet mot Yle.

Beredningen av ny markanvändningslag har partiet saboterat i månader genom att kräva överstora minimiavstånd mellan vindkraftverk och bebyggelse.

Minns att partiet tidigare motiverat sitt vindkraftsmotstånd med oron för att fladdermöss exploderar i möllornas närhet.

Då sannfinländarnas nye viceordförande nyss gick över gränsen i A-studio – med resten av mediefältet som snällt citerande papegojor – var också detta planenlig verkställighet av en uppdaterad överlevnadsstrategi.

Viktigare än sakfrågan var hur brutalt den paketeras, språkbruket alltså. Det tar alltid skruv. Trodde man.

För Yles månadsmätning (4.9) gav konkurrerande besked.

Visserligen hade sannfinländarna ökat en aning, till 12,8 procent. Bakgrundsdata visade dock att understödet börjat sjunka igen under den sista delen av mätperioden – efter skandalen i A-studio.

Oj då.

Betyder detta att inte ens kränkande invandringsretorik längre lappar det läckande skrovet är goda råd verkligt dyra för partiets spinndoktorer.

Med tolv procent i riksdagsvalet 2027 halveras riksdagsgruppen och opposition kallar.

Ändå blir strategin antagligen enkel: att öka ljudvolymen ytterligare.

Fortsätta förbruka det gemensamma syret och förtroendet, till sist också regeringskollegernas trovärdighet utåt. Då tar luften slut redan före 2027.

Här kan du läsa fler kolumner av Stefan Wallin.