Tid och keramik i vedeldad brännugn

För nionde året i rad samarbetar jag med krukmakare i en kurs vi kallar Från lera till keramik i vedeldad brännugn. Det har fått mig att reflektera över olika saker som ligger en bit utanför mitt eget ämnesområde som oorganisk kemist.

En av sakerna är tid. Jag minns de första föremålen jag tillverkade i kursen. Det var några enkla fat som jag kunde pressa ut från en tunnkavlad lerklump och forma med hjälp av en träform och en bit skumgummi.

Några lönnlöv lades emellan och deras kontur och bladnerver blev förevigade i den vackra kontrasten som uppstod när glasyren blev tjockare där lövet suttit fast i leran.

Jag har fortfarande faten kvar och det känns som om det var i går de tillverkades. Varför blir vissa minnen så påtagliga och etsar sig fast?

Det är antagligen så att det vi gör med händerna minns vi bättre. För oss lärare är ju detta en viktig insikt. Studerande behöver få se, höra och göra för att kunskapen ska bli varaktig.

Nu låter det kanske lite konstigt att vi kemister drejar krukor på arbetstid. Det är också något som jag ibland behöver förklara för kollegor, studerande och andra. Det finns en lång rad kopplingar till mitt ämnesområde och våra utbildningar.

En diplomingenjör till exempel utbildas till att kunna tillverka saker. I den här kursen ska ett föremål planeras med hjälp av en ritning, utformas med hjälp av olika tekniker, modifieras för önskade ytegenskaper samt brännas för ökad hållfasthet. Det är få kurser på universitetsnivå som erbjuder hela kedjan av erfarenheter från ritning till produkt.

Forskargruppen som jag tillhör heter Högtemperaturprocesser och -material. Vår expertis finns inom förbrännings- och materialkemi med särskilt fokus på rökgaser, askor, korrosion, leror, keramik och glas. Det är mycket av detta som ingår när man bränner keramik i vedeldad brännugn.

Men vår kunskap räcker inte alltid för att svara på alla frågor som kommer upp i kursen.

Därför samarbetar vi nu med ämnet geologi för att bättre förstå råmaterialens härkomst, egenskaper och tillgänglighet.

Nytt för i år är ett samarbete med konstvetenskapen vid Åbo Akademi för att bättre förstå de konstnärliga och historiska aspekterna av keramiken.

Under årens lopp har vi tillsammans med krukmakarna bättre lärt oss förstå varandras språk. De har lång erfarenhet av att bearbeta leran till önskad form och att elda ved till önskad temperatur i brännugnen.

Vi har vetenskapliga förklaringsmodeller för både material och process och koll på naturlagarna. Tillsammans kan vi ofta reda ut vad som är troligt och otroligt i sammanhanget.

Tid är en viktig aspekt av det här arbetet. Det behövs tid att planera, genomföra och utveckla en sådan här kurshelhet och tid är pengar.

Hittills har de pengarna funnits och jag har goda förhoppningar om att vi kommer att få fortsätta det här samarbetet även om det är spartider.

En annan aspekt av tid är det historiska förloppet. Vi använder en kursbok skriven av en arkeolog, trots att ingen av oss är det. Keramik är den äldsta formen av avancerad materialteknik. En av studenterna i kemiteknik skrev att lera var stenålderns polymerer.

Keramik har tillverkats i tiotusentals år redan. Även råvaran vi använder har en lång historia för processen då berg vittrar till lera är långsam. Det sker genom att stenens mineral reagerar kemiskt med vatten.

När vi bränner leran frigörs vattnet och vi får stenen tillbaka. Resultatet är evigt, men bara på en mänsklig tidsskala. Geologin ser nog till att det efterhand blir lera på nytt.

Här kan du läsa fler kolumner av Johan Werkelin.