Bläckfisken och hjälparen – det är dags för vänliga handlingar

Hjälpande beteende kan utlösa fysiologiska förändringar i hjärnan kopplade till lycka, som frigörelse av endorfiner och dopamin.

Barnen kom sent i säng igår, så istället för bokläsning blev det en berättad snabbsaga.

En bläckfisk hamnade i trålen, och riskerade att bli fisksoppa, men den fick oväntad hjälp.

Vid återkomsten till hemlagunen frågade bläckfisken mannen med den svarta hatten: ”varför hjälpte du mig?”.

Svarta hattens svar fick barnen att ligga tysta under sina täcken. Jag njöt där jag satt hos dem, med ögon blanka i mörkret. Svaret blev en lagom inledning till dagens kolumn.

Varför hjälper vi varandra?

Vi människor hjälper ju varandra dagligen, och vi hjälper också djur, trots att vi inte direkt väntar oss något som tack. Det måste finnas bra orsaker.

Ser vi på forskningen spelar förmågan till medkänsla för andra en viktig roll, men det är inte den enda motivationen.

En systematisk vetenskaplig granskning av altruistiskt beteende i olika kulturer visar att både individuell lycka, och kollektiv lycka, ökar när vi hjälper varandra.

När du utför vänliga handlingar, minskar din stress och din självkänsla förbättras.

Altruism är associerat med högre välbefinnande, bättre hälsa och längre livslängd.

Hjälpande beteende kan utlösa fysiologiska förändringar i hjärnan kopplade till lycka, som frigörelse av endorfiner och dopamin.

På svenska: när du utför vänliga handlingar, minskar din stress och din självkänsla förbättras.

Innan du springer iväg och slår schemat fullt med volontärarbete bör ännu några saker behandlas. Orsaken till varför du vill hjälpa, spelar roll för ditt välbefinnande.

En viss typ, som visste ett och annat, sa så här för länge sedan: ”när du ger, låt inte din vänstra hand få veta vad den högra gör”.

Forskning bekräftar klokheten i detta.

Hjälper du av pliktkänsla, och ser det som ett måste, eller som en social prestation, kan det leda till utbrändhet.

Om du däremot gör det för att du gillar att vara vänlig, och vet att du mår bra av det, då är det bara att tuta och köra. Du kommer att få ut mycket av den hjälp du ger.

Alla kan vi sätta som mål att vara vänligare.

Hjälpande är faktiskt så djupt rotat i oss att när hot om fara är föreliggande, hjälper vi på ren instinkt, utan hänsyn till livsfara.

Detta på grund av försvarsmekanismer i hjärnans amygdala (en del av den så kallade reptilhjärnan). Hjälpandet är sålunda äldre än själva människosläktet.

Hur kan man då implementera ”att tjäna andra” i sitt liv?

Som med alla andra livsstilsförändringar är det mest effektiva att göra det till en vana.

När det väl blivit en vana, gör du det automatiskt, utan desto mera ansträngning än andra vanor.

Alla kan vi sätta som mål att vara vänligare. Vi kan ge varandra komplimanger, hjälpa en kollega med något, ge blod (om du är frisk).

Det gäller att starta tillräckligt smått och enkelt, så att man kan fortsätta och aldrig sluta.

T.ex. en slumpmässig vänlig handling, varje dag, som du prickar in i en habit-tracker.

När du fått in det, och hållit på i några månader, och märker att du mår bättre av det – gå in lite större, kanske bli mentor åt någon, volontär i någon organisation, men om det känns tungt, ta en paus, du ska inte belasta dig, utan berika dig, och världen.

Det är ju inte så, att man ska vara vänlig mot andra på bekostnad av det egna välbefinnandet.

Vi ska ju inte vara dörrmattor eller undfallande snällisar, som låter andra utnyttja oss.

Det är stor skillnad på att hjälpa andra, och låta bli att hjälpa sig själv. Den första du ska hjälpa, är dig själv, och just därför, är det väl värt att utforska och utföra vänliga handlingar.

Detta var det sjunde, och nästsista livselixiret i kolumnserien om livgivande förmånliga vanor, som finns tillgängliga för alla.

Ändå vad svarade svarta hatten åt bläckfisken? Jo.

”Du såg ut att behöva en vän. Och att vara en god vän åt någon, det är det bästa som finns.”

Här kan du läsa fler kolumner av Johan Franzén.