Reformmakarna underskattade politikens kraft – gränsen mellan kommunerna och Varha testas allt mer
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Om man går tillbaka till de tusentals sidor beredningsmaterial som sammanställdes inför välfärdsområdesreformen är det slående hur litet utrymme som användes för analyser av vad det innebär att få en helt ny demokratiskt vald och politiskt styrd nivå.
Valet av politik som styrningsform för välfärdsområdena var något som hakades på den stora strukturreformen utan att diskuteras med samma intensitet som områdesindelningen eller arbetsfördelningen mellan och offentlig och privat.
Det är en universell egenskap hos reformlagstiftning att den målar upp en framtid som är enkel, tydlig och effektiv.
Alla de här modellerna underskattar grovt hur politik fungerar, i synnerhet när det är ont om resurser.
Politiker sätter upp mål och åtgärder verkställs på basis av bästa möjliga kunskap som professioner och tjänstepersoner tagit fram.
Staten fördelar pengar till välfärdsområdena utifrån objektiva kriterier och styr med utgångspunkt i indikatorer.
Kommunerna sköter sitt och välfärdsområdena sitt och griper inte in i varandras kompetensområden.
Alla de här modellerna underskattar grovt hur politik fungerar, i synnerhet när det är ont om resurser.
I välfärdsområdena kommer direktvalda politiker in med politiska ambitioner och kontakter till en starkt lokalt baserad väljarkår. Få politiker nöjer sig med att fatta beslut om riktlinjer för servicenätet, om principerna innebär att hälsocentralen på politikerns hemort hamnar på slaktlistan.
Därför är det ett stående inslag i rapporteringen från beslutsfattandet i välfärdsområdena att frågor lyfts tillbaka in i den politiska processen efter att strategiska riktlinjer konkretiserats på tjänsteinnehavarnivå.
Ju mer välfärdsområdena för sådan politik som försämrar servicen lokalt, desto större blir efterfrågan på att kommunen går in med kompensatoriska åtgärder.
Det är kanske inte rationellt ur en teknokratiskt-byråkratisk synvinkel, men en självklar konsekvens av det grundläggande valet att ha politik som styrningsform.
Idealet att kommunen gör sitt och välfärdsområdet gör sitt utmanas för sin del av att kommunpolitiker har tillgång till instrument som politiker i välfärdsområdena saknar, nämligen beskattningsrätt och rätten för kommunen att åta sig nya uppgifter.
Ju mer välfärdsområdena för sådan politik som försämrar servicen lokalt, desto större blir efterfrågan på att kommunen går in med kompensatoriska åtgärder.
Ytterligare en konsekvens av flernivåsystemet som underskattades i förväg är hur stor plats social- och hälsovårdsfrågorna skulle ta på regeringens och riksdagens agendor.
I vår region blev diskussionen om tårta på Varhas äldreboenden en symbolfråga som indikerar att gränsdragningen mellan kommunernas och välfärdsområdenas ansvar kommer att testas i större och dyrare frågor.
Ytterligare en konsekvens av flernivåsystemet som underskattades i förväg är hur stor plats social- och hälsovårdsfrågorna skulle ta på regeringens och riksdagens agendor.
Från början av 2023 till sommaren 2025 behandlade riksdagen totalt 13 interpellationer från oppositionspartierna. Sju av dem handlade om social- och hälsovårdens finansiering.
Ju större plats social- och hälsovårdsfrågorna tar i rikspolitiken, desto svårare blir det för rikspolitikerna att enbart tala om pengar och övergripande styrning.
Viljan att visa att man bryr sig har redan fött utspel från rikspolitiker om hur vården kunde och borde organiseras i praktiken; det vill säga det som välfärdsområdenas beslutsfattare ska göra i den ideala modellen. Det är nämligen så politik fungerar.
Här kan du läsa fler kolumner av Siv Sandberg.