Högern försöker som bäst rasera grundvalen för EU:s klimatpolitik

Under den tid jag satt i Antti Rinnes och Sanna Marins regeringskoalitioner var jag många gånger tacksam över alla miljö- och klimatpolitiska beslut man fattat på EU-nivå. Fastän vår regeringskoalition var så bra för miljön som det gick med de politiska styrkeförhållanden som då existerade, var det ändå många gånger mycket svårt att få till stånd tillräckligt ambitiösa beslut, främst på grund av hårt motstånd från Centern och SFP.

EU-lagstiftningen definierar den miniminivå som i varje fall måste implementeras, och perioden 2019–2023 sammanföll även med den mandatperiod inom EU då man satsade stort på den gröna omställningen, med omfattande lagstiftning för minskade klimatutsläpp och åtgärder för att bevara biodiversiteten.

Men nu har de politiska vindarna vänt både i Finland och EU. Den nuvarande finländska regeringen har medvetet ökat klimatutsläppen inom trafiksektorn och minskat statens intäkter, bland annat genom att sänka bensinskatten.

Detta kan komma att föra med sig en räkning från EU på tiotals miljoner euro, som bestraffning för att Finland medvetet brutit mot sina förpliktelser att minska trafikutsläppen. Dessutom har regeringen beslutit sig för att helt ignorera problemen inom den så kallade LULUCF-sektorn.

Trots att skogs- och marksektorn nu är en utsläppskälla i stället för en kolsänka har regeringen meddelat att man inte kommer att skrida till någon som helst åtgärder för att minska skogsavverkningen.

Hittills har jag tänkt att vi som tur fortfarande har miljö- och klimatlagstiftningen på EU-nivå, som är bindande för regeringen Orpo. Men nu ser vi hur högervindarna inom EU även har börjat påverka det ramverk för klimatpolitiken som man skapade under den föregående mandatperioden.

Denna höst ska EU fatta beslut om unionens utsläppsmål år 2040. Detta är en fortsättning på EU:s klimatlag, enligt vilken utsläppen ska minska med 55 procent till år 2030.

För att EU ska kunna nå sitt mål om att vara koldioxidneutralt år 2050, borde utsläppsmålet för 2040 vara ungefär –90–95 procent. Kommissionen presenterade sitt lagförslag nästan ett år för sent, och föreslog en utsläppsminskning på 90 procent till år 2040.

Tyvärr hade kommissionen inkluderat nya typer av flexibilitet, bland annat att EU-länder i stället för att minska sina egna utsläpp i fortsättningen kan betala för att utsläppsminskningarna ska göras någon annanstans, till exempel i det globala syd. Den europeiska expertpanelen inom klimatpolitik har avrått från att ta i bruk denna typ av mekanismer.

Men inte ens detta räcker för högerregeringarna i Europa och en grupp medlemsländer med bland annat Polen och Frankrike i spetsen arbetar nu för att sänka ambitionsnivån. Det skulle i princip innebära att EU öppet avsäger sig det man kommit överens om i Parisavtalet.

En annan stor fråga har varit vad EU bör ha för mellanmål för år 2035. Det behövs för FN:s klimatarbete, i och med att det denna höst kommer att ordnas ett viktigt klimattoppmöte, COP30, där alla länder ska presentera egna utsläppsmål år 2035.

Nu börjar grundvalen för klimatpolitiken även på EU-nivå att vittra sönder.

Om utsläppsmålet år 2030 är 55 procent och 2040 är 90 procent borde frågan vara enkel: utgår man från att utsläppen ska minska linjärt så blir målet för 2035 72 procent. Det vore den enkla och logiska lösningen.

Men när miljöministrarna träffades förra veckan för att bestämma målsättningen, var det inte 72 procent som var slutresultatet, utan en underlig glidande skala på 66–72 procent.

Detta berodde på att högerregeringar i medlemsländer både till väst och öst vägrade godkänna den lösning som skulle vara enkel och i linje med EU:s nuvarande klimatpolitik, och i stället bestämde sig man för en politisk kompromiss.

Men vad denna kompromiss i praktiken innebär är att man nu formellt börjat fatta beslut som innebär att ambitionsnivån för klimatpolitiken i EU sjunker. Nu börjar med andra ord grundvalen för klimatpolitiken även på EU-nivå att vittra sönder.

Varför har alla dessa siffror betydelse? För att dessa ramar är de som ska begränsa hur mycket klimatgaser som släpps ut i atmosfären. Dessa ramar ska berätta för näringslivet om beslutsfattarna verkligen har förbundit sig till den gröna omställningen.

Dessa siffror definierar vilket typ av samhälle vi kommer att leva i under de kommande decennierna och hur mycket vi gjorde för att försöka förhindra och förminska allt det lidande och alla de problem som den globala uppvärmningen kommer att föra med sig. Därför är detta en strid vi inte har råd att förlora.

Här kan du läsa fler kolumner av Li Andersson.