Var går gränsen mellan motiverad oro och onödig oro?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
En av de svåraste och viktigaste uppmaningarna som Jesus ger i Bergspredikan är rådet att inte oroa sig i onödan.
Vi kan inte lägga en enda dag till vår livslängd genom att oroa oss, säger han – tvärtom tär oron på oss både fysiskt och psykiskt.
Men oro är ingenting som man kan knäppa av och på som en elektrisk apparat. Det finns fullt legitima, och till och med oundvikliga, källor till oro både i privatlivet och i samhället i stort.
Det Jesus rekommenderar är knappast att vi slutar bry oss om hur andra har det eller struntar i de globala utmaningarna som mänskligheten möter idag.
Var går gränsen mellan motiverad oro och onödig oro?
Med risk för att förenkla alltför mycket tror jag en viktig nyckel är huruvida vår oro är framåtriktad eller bakåtriktad.
Att oroa sig, älta och gräma sig över saker som redan ägt rum är inte särskilt konstruktivt.
Min farmor hade ett uttryck som vi ofta brukar citera i familjen. Efter att hon och andra diskuterat något negativt eller oroande som hänt konstaterade hon kort och gott (översatt till högsvenska): ”Det är så här nu.”
Det är ett konstaterande av faktum. Läget är inte som vi skulle ha önskat, men vill vi gå vidare är det bäst att acceptera det som hänt och försöka göra det bästa möjliga av situationen.
Det handlar om att erkänna verkligheten i all dess ambivalens, men ändå trotsigt och envist streta vidare – tillsammans.
Delad glädje är dubbel glädje, medan en delad börda är litet lättare att bära.
Detta ”tillsammans” är viktigt. Vi kan inte befria vårt eget eller andras liv från källor till oro, hur gärna vi än skulle vilja kunna det. Men vi kan göra vårt bästa med att dela varandras bördor.
Ett av de finaste bibelställena handlar om att vi får kasta alla våra bekymmer på Gud, eftersom han har omsorg om oss. En motsvarande omsorg är vi kallade att visa varandra.
Här finns igen ytterligheter som behöver undvikas. Att dela sina bekymmer med andra skall helst inte innebära att man flyttar över sitt eget illamående på dem som vill försöka hjälpa och stöda.
Det som skall delas är framför allt vägen framåt: hur kan vi stöda varandra att hitta lösningar eller helt enkelt kraft att uthärda det som inte har någon slutgiltig lösning?!
En människa i nöd behöver inte alltid en färdig lösning. Det viktigaste är ofta att få känna att man inte är ensam; att det finns någon som orkar lyssna och gå bredvid.
Delad glädje är dubbel glädje, medan en delad börda är litet lättare att bära.