När vaknar Finland upp till lärarnas nödrop?

Vi har redan sett inom social- och hälsovården vad som händer när man dröjer med att åtgärda problemen. Inom utbildningen får samma misstag inte upprepas.

Lärares och annan skolpersonals berättelser om situationen i skolorna är djupt oroande.

De beskriver på ett brutalt sätt hur utmattning driver lärare bort från yrket och hur allvarliga problem i skolorna kan få återverkningar på hela Finlands framtid.

Det handlar inte om enskilda upplevelser – liknande vittnesmål hörs ständigt från fältet.

Inlärningsresultaten sjunker, lärarnas arbetsbörda ökar och skolornas utmaningar hopar sig.

Samtidigt skjuter välfärdsområdena över ansvaret för det förebyggande elevvårdsarbetet på skolorna, trots att det enligt lag också är andra yrkesgruppers ansvar. Situationen är ohållbar.

När jag möter yrkespersoner inom undervisningen dyker samma fråga upp gång på gång: När vaknar Finland upp till lärarnas nödrop?

Vi har inte råd att vänta tills problemen fördjupas och blir ännu svårare att lösa.

Utbildning är den viktigaste investeringen i framtiden. Om vi inte agerar nu står vi inför en växande ”skolskuld”.

Vi har redan sett inom social- och hälsovården vad som händer när man dröjer med att åtgärda problemen. Inom utbildningen får samma misstag inte upprepas.

Varannan lärare inom den grundläggande utbildningen överväger att byta bransch.

Utbildning är den viktigaste investeringen i framtiden. Om vi inte agerar nu står vi inför en växande ”skolskuld”. Det finns sätt att förhindra det.

För det första: även om många barns och ungas problem syns just i skolan, kan det att lösa dem inte lämnas enbart på lärarnas axlar.

Psykiska problem, koncentrationssvårigheter eller skolvåld är en del av ett större samhällsfenomen, där också social- och hälsovården samt familjerna har sitt ansvar.

Att satsa på tjänster för barnfamiljer är därför också att satsa på skolorna, lärandet och arbetsron i skolorna.

Grundläggande tjänster för barnfamiljer, såsom rådgivningar och familjerådgivning, måste stärkas så att familjer får stöd i tid.

Att inleda verksamhet med tonårsrådgivningar skulle också hjälpa föräldrar att stötta sina ungdomar under uppväxtåren.

I skolorna bör det finnas mer multiprofessionellt stöd, såsom samhällspedagoger, ungdomsledare och kuratorer.

Kontinuiteten i barn- och ungdomspsykiatriska tjänster måste tryggas, personaldimensioneringen inom elevvården fastställas i lag för alla utbildningsnivåer, och tillräckligt med platser i sjukhusskolor samt Valteri-skolans verksamhet måste säkras för barn och unga med svåra symtom.

För det andra måste vi erkänna det faktum att lärande inte kan stödjas utan resurser.

Regeringens reform av stödet för lärande är i sig viktig, men utan tillräckliga resurser blir genomförandet halvfärdigt.

Utan kompetens och pengar bär inte ens de bästa reformerna.

Finansieringen för lärarnas fortbildning bör återställas, och specialpedagogikens andel i lärarutbildningen måste stärkas.

Därför behövs lagstiftning om lärartäthet, gruppstorlekar och antalet elever med särskilda stödbehov.

Antalet studieplatser i speciallärarutbildningen måste ökas så att det finns tillräckligt med yrkespersoner för de växande behoven.

Finansieringen för lärarnas fortbildning bör återställas, och specialpedagogikens andel i lärarutbildningen måste stärkas.

För det tredje måste lärarna få fokusera på att undervisa. Lärare berättar att de belastas särskilt av så kallat ”andra arbete”: administration, planering, kommunikation och arrangemang av olika evenemang. Allt detta är viktigt, men det kan inte enbart ligga på lärarens ansvar.

Lärarnas ork och yrkets attraktivitet måste stödjas.

Därför måste finansieringen av utbildningen höjas till en hållbar nivå, med beaktande av inte bara lärarna utan också skolassistenter och annan stödpersonal.

Lärartätheten ska tryggas, och ett lärarregister bör inrättas.

Det ska säkerställas att lärarna har tillgång till högkvalitativa läromedel – både tryckta och digitala.

Skolorna ska få arbetsro att genomföra reformer ordentligt – man ska inte hasta fram förändringar utan tillräcklig tid och stöd för genomförandet.

Med dessa lösningar kan vi gå framåt. Framför allt måste vi ändra vårt sätt att tänka: utbildning är en investering, inte en kostnad.

Här kan du läsa fler kolumner av Sofia Virta.