Jag ångrar att jag inte ryckte in – men Dragsviksrättegången har fått mig att tvivla

Sakta men säkert får jag ett förtroende för vad vår försvarsmakt gör och inser att jag gärna hade varit en liten del av den. Jag saknar också en upplevelse de flesta finska män delar med varandra.

Jag har ofta ångrat mitt val att inte göra militärtjänst. Det trots att jag räknar mitt år som civiltjänstgörare som ett av de bästa åren i mitt liv.

Det jag ångrat är väl främst orsakerna till att jag valde civiltjänst.

Den första orsaken var en outvecklad och ogenomtänkt pacifistisk tanke. ”Jag vill inte lära mig att döda”, tänkte jag. Men ägnade ingen tanke åt att jag samtidigt sade att jag inte vill lära mig försvara dem jag älskar och mitt land i händelse av krig.

Den andra orsaken var en naiv idé om att krig aldrig kommer att drabba oss, så varför bry sig?

Samtidigt hade jag en negativ attityd gentemot livet i Dragsvik som jag hört berättelser om. Det verkade som om det mesta som försiggick där var pojkaktiga lekar jag inte hade lust med och att sova i skogen och vandra har jag gjort sedan barn, det kan jag. Ungefär så gick mina tankar då.

Om inte förr så fick dessa jag äta upp min naivitet i början av 2022 när Ryssland anföll Ukraina. Som så många andra fick jag då inse vilken falsk trygghet jag låtit mig vaggas in i.

Samtidigt började jag även ifrågasätta den attityd jag haft gentemot det militära. De pojkaktiga ”lekarna” kanske har ett syfte, strukturen med de tydliga hierarkierna kanske inte bara handlar om att ha rätt att driva med, och skrika åt, sina undersåtar.

När jag senare fått stifta bekantskap med det militära genom intervjuer har jag sett allvaret hos dem som konstant är beredda på det värsta. Sakta men säkert får jag ett förtroende för vad vår försvarsmakt gör och inser att jag gärna hade varit en liten del av den. Jag väcks även av tanken att jag saknar en upplevelse de flesta finska män i någon mån delar med varandra.

Det är med den här bakgrunden som jag följ rättegången om olyckan vid Pionjärstranden hösten 2023.

Att se officerare inom försvarsmakten hantera en så allvarlig olycka genom att sinsemellan käbbla om vem som bär skulden gör att förtroendet för det militära får sig en ordentlig törn.

Militären bygger på en hierarki. Den är en hierarki i ansvar – inte minst i moralisk mening. Att i krigets hetta kunna lyda order bygger på vetskapen om att de högre befälen som ger ordern axlar sitt ansvar.

Här ska jag inflika att poängen förstås inte är att den som följer order är fri från det moraliska ansvaret för sina handlingar. Andra världskriget visar med all tydlighet vilka konsekvenser tanken att ”jag följer endast order” kan få.

Min poäng är snarare att när något går fel får inte reaktionen vara att peka finger i ett försök att komma undan konsekvenserna. Ju högre rang en officerare har, desto större är ansvaret han bär.

Ändå är det precis det vi ser att sergeanten och kaptenlöjtnanten gjorde i rättegången, som i stor utsträckning blev en kamp mellan de två.

Eftersom det här inte är den första olyckan i Dragsvik, och inte lär det heller vara den sista, måste vi kunna kräva bättre ansvarstagande ledarskap av dem som ska förbereda våra unga män att försvara landet.

Jag ställer mig samma fråga som Landor i sin ledare.

Hur ska vi klara av ett eventuellt krig där konsekvenserna av misstag är så mycket större och där det inte finns samma tid att förbereda sig som när man planerar en övning.

Hur domstolen dömer om det juridiska ansvaret i fallet får vi veta på fredag. I en juridisk mening verkar det handla om huruvida övningen var en vattendragsutbildning eller ej.

Oberoende hur domen faller visar händelsen att ledarskapet inom försvarsmakten brister. Den bild av försvaret som fått mig att inse att jag trots allt önskade att jag tjänstgjort i Dragsvik har fått sig en ordentlig törn.