Att leva i mellanrummet – ”Ljuset kommer inte trots sprickorna, det kommer tack vare dem”

Jag har börjat tänka att mellanrummet inte är ett tomrum, utan ett eget landskap. Ett ställe där man måste lära sig ett nytt språk: ett språk för väntan, stillhet och för det man inte kan kontrollera.

Det finns tider i livet då allt som tidigare kändes självklart plötsligt hamnar inom parentes.

Man fortsätter visserligen att gå till jobbet, skriva mejl, svara på frågor och laga middag – men under ytan har något stannat.

Som om man gått ut i en korridor mellan två rum, och dörrarna bakom en har stängts utan att de framför ännu har öppnats.

Det är ett märkligt tillstånd, mellanrummet.

Det ser stilla ut, men inuti rör sig allt.

Tankarna letar efter fast mark, men ingenting känns riktigt hållbart.

Rutinerna blir som rep man håller sig i – sortera tvätt, brygga kaffe, gå ut med hunden – en rytm av liv som fortsätter fast man själv står still.

Och då märker man att det just i detta enkla finns något som bär.

Jag har börjat tänka att mellanrummet inte är ett tomrum, utan ett eget landskap.

Ett ställe där man måste lära sig ett nytt språk: ett språk för väntan, stillhet och för det man inte kan kontrollera.

Det talas långsamt.

Det saknar tydliga meningar.

Det bygger på andetag snarare än på ord.

Ibland tror jag att mellanrummet är livets verkstad. Där tankarna långsamt får syre, där riktningen ändras utan att man märker det.

Det som först kändes som stillestånd visar sig ofta vara början på något nytt.

Det är en tyst sorts mod, men också en levande kraft – den som håller världen samman inifrån.

Kanske är det just där framtiden tar form – inte i planerna, utan i pausen mellan dem.

I mellanrummet lär man sig också ödmjukhet.

Man tvingas acceptera att styrka inte alltid handlar om att klara allt, utan om att stanna kvar i det man inte kan påverka – och ibland också om att springa, skrika, låta sorgen strömma ut ur alla porer.

Att låta kroppen sörja på sitt eget sätt, tills den hittar sin rytm igen.

Det är en tyst sorts mod, men också en levande kraft – den som håller världen samman inifrån.

Kanske är det därför kommunikationen förändras när livet förändras.

Man slutar fylla tystnaden med prat och börjar lyssna efter något annat.

En rörelse i tonen, en skiftning i blicken, ett ja som inte sägs men ändå känns. Det är ett språk som inte kräver svar, bara närvaro.

Leonard Cohen skrev att det är genom sprickorna ljuset kommer in.

Jag har alltid tyckt om den bilden, men först nu förstår jag den på riktigt.

Det är först när man slutar försöka hålla allt helt som något nytt kan sippra in.

Ljuset kommer inte trots sprickorna – det kommer tack vare dem.

Det är först när man slutar försöka hålla allt helt som något nytt kan sippra in.

Att leva i mellanrummet handlar inte om att vänta på att livet ska bli som förr.

Det handlar om att långsamt förstå att det kanske aldrig blir det – och att det ändå kan bli gott.

Ett annat slags gott.

Ett gott som inte längre skiljer mellan sorg och lycka, utan låter båda rymmas i samma andetag.

Ett stilla gott som skimrar i det veka – som om själva sprickan vore lyckans hemlighet.

Och kanske är det också här som något i oss fördjupas.

När livet inte längre handlar om att nå fram, utan om att förstå hur mycket som faktiskt ryms i en enda dag.

Ett ljus över köksbordet, en hand på axeln, en mening som landar mjukt.

Små ögonblick som bär en hel värld av mening, just för att de är så sköra.

Kanske är det just där, i mellanrummet, vi till sist lär oss leva – utan att veta, men med hjärtat öppet.

Här kan du läsa fler kolumner av Maria Wetterstein.